DET ÖSTLIGA ARVET

Rappesläktens äldre antavla leder inte bara tillbaka till de nordiska och västeuropeiska kungahusen. Genom Vladimir II Monomakh, storfurste av Kiev, öppnas också en östlig släkthistorisk korridor genom Bysans och vidare mot Armenien, Georgien och det förislamiska Iran. Där möter några av senantikens och den tidiga medeltidens betydelsefulla dynastier och furstehus: de armeniska Bagratiderna, Mamikonianerna och Arsakiderna, de georgiska kungahusen i Kartli samt det iranska huset Mihran.

Den västliga släktlinjen från Vladimir II Monomakh fram till Rappe kan följas generation för generation. Längre österut förändras källäget. Övergången från Vladimirs bysantinska möderne till den armeniska Taron- och Bagratidmiljön innehåller rekonstruerade led, och även längre tillbaka växlar antavlan mellan uttryckligen belagda släktskap och genealogiska rekonstruktioner som bygger på historiska källor, kronologi och modern specialistforskning.

På denna sida redovisas därför inte alla släktled som lika säkra. Rekonstruerade samband markeras och kommenteras källkritiskt i anslutning till antavlorna. Där ett föräldraled inte kan beläggas stannar antavlan, även om personerna bevisligen tillhör ett äldre kungligt eller aristokratiskt hus.

Det östliga arvet är därmed både en släkthistorisk antavla och en resa genom den värld där Rom och Bysans mötte Armenien, Kaukasus och Iran – från medeltidens Kiev och Konstantinopel tillbaka mot de armeniska och georgiska kungarikena och, i de äldsta rekonstruerade leden, det parthiska Iran under romersk kejsartid.

Källkritik och hur antavlorna ska läsas

Det östliga arvet sträcker sig över perioder där källäget varierar kraftigt. Vissa släktled är uttryckligen eller mycket starkt belagda i historiska källor, medan andra bygger på moderna genealogiska och prosopografiska rekonstruktioner. Rekonstruerade relationer markeras med [rek.] i antavlorna.

En grundläggande princip är att dynastisk tillhörighet inte i sig bevisar ett visst föräldraled. Att en person tillhör exempelvis Bagratiderna, Arsaciderna eller huset Mihran innebär därför inte att en namngiven äldre medlem av samma dynasti automatiskt kan räknas som ana. Där den generation-för-generation-förbindelse som krävs saknas stannar antavlan.

Samma åtskillnad görs mellan antavlans tidsdjup och dynastins ålder. I brödtexten anges därför, när det är relevant, både ungefär hur långt tillbaka den aktuella släktlinjen kan följas och hur långt tillbaka själva dynastin eller furstehuset är historiskt belagt. En dynasti kan vara känd flera århundraden före den äldsta person som faktiskt kan förbindas med den aktuella antavlan.

Den västliga släktlinjen från Vladimir II Monomakh fram till Rappe kan följas generation för generation. Den källkritiska osäkerheten ligger i stället i fortsättningen bakåt från Vladimirs grekisk-bysantinska möderne och vidare mot Taron, Armenien, Georgien och Iran. Den östliga delen ska därför läsas som en kombination av belagda släktled och uttryckligt markerade specialistrekonstruktioner, inte som en obruten kedja med samma bevisgrad i varje generation.

Även där en rekonstruktion är väl etablerad används den med reservation. Politiskt arv, territoriell succession, kronologisk passform eller medlemskap i samma furstehus kan stärka en genealogisk rekonstruktion, men får inte ensamt ersätta en faktisk filiation. När konkurrerande rekonstruktioner finns redovisas detta i den tillhörande brödtexten.

Från Rappe till Vladimir Monomakh

Den gemensamma ingången till det östliga arvet är Vladimir II Monomakh, storfurste av Kiev. Denna del av antavlan sträcker sig från Rappe på 1600-talet tillbaka till Kievriket under 1000- och det tidiga 1100-talet. Vladimir tillhörde den rurikidiska dynastin, som kan följas historiskt flera århundraden längre tillbaka, men för det östliga arv som behandlas här är det Vladimir och framför allt hans bysantinska möderne som utgör utgångspunkten.

Erik Henrik Rappe
← Christina Silfversparre
← Erik Silfversparre
← Kettil Silfversparre
← Brita Carlsdotter (Månesköld af Seglinge)
← Margareta Arentsdotter (Örnflycht)
← Arent Persson (Örnflycht)
← Karin Arentsdotter
← Brita Bengtsdotter (Natt och Dag)
← Bengt Stensson (Natt och Dag)
← Sten Bosson (Natt och Dag)
← Bo Bosson (Natt och Dag)
← Cecilia Knutsdotter
← Knut Jonsson av Aspenäsätten
← Ingeborg Svantepolksdotter
← Svantepolk Knutsson
← Knut Valdemarsen, hertig av Reval
← Valdemar II Sejr, kung av Danmark
← Valdemar I den store, kung av Danmark
← Ingeborg Mstislavna av Kiev
← Mstislav I den store, storfurste av Kiev
← Vladimir II Monomakh, storfurste av Kiev

Den bysantinska bron

Från Vladimir II Monomakh går den östliga antavlan vidare genom hans grekisk-bysantinska möderne. Här lämnar släktlinjen Kievriket och går in i den aristokratiska miljön kring Konstantinopel, där familjerna Monomachos och Tornikes bildar förbindelsen vidare mot Armenien.

Vladimirs mor tillhörde den grekisk-bysantinska aristokratin. Hennes tillhörighet till Monomachosfamiljen är inte uttryckligen dokumenterad genom en fullständig föräldraangivelse, men betraktas i den använda rekonstruktionen som mycket starkt ansluten. Samma familj tillhörde kejsar Konstantin IX Monomachos, som regerade i Bysans 1042–1055.

Ett viktigt fast ankare längre bakåt finns hos den samtida bysantinske författaren Michael Psellos. Han anger ett släktskap på mödernet mellan Konstantin IX och fältherren Leo Tornikios, vilket förenar Monomachosfamiljens miljö med den armenisk-bysantinska Tornikesfamiljen. Tornikes var en bysantinsk aristokratfamilj med ursprung i den armeniska furstemiljön kring Taron.

Denna del av antavlan för oss från Vladimir II på 1000-talet tillbaka mot Taronmiljön under 900-talet. Just övergången genom Monomachos och Tornikes innehåller dock fortfarande rekonstruerade och saknade generationer, vilket markeras enligt den källkritiska princip som anges ovan. Det finns alltså en stark förbindelse mellan de berörda familjemiljöerna, men ännu ingen fullständig person-för-person-kedja genom samtliga mellanled.

Taron var ett armeniskt furstendöme där en gren av Bagratiderna hade sitt maktcentrum. Genom denna förbindelse öppnas nästa och betydligt äldre del av det östliga arvet: den armeniska Bagratidätten och dess förgreningar mot Kaukasus och Iran.

Armenien – Bagratiderna

Genom Taron når antavlan den armeniska Bagratid- eller Bagratuniätten, ett av Armeniens viktigaste furstehus under senantiken och den tidiga medeltiden. Den del av antavlan som här kan följas med namngivna personer når tillbaka till omkring år 600. Bagratiderna är som historiskt belagd armenisk stormannaätt äldre än så, och modern specialistforskning kan följa en sammanhängande dynastisk historia tillbaka till ungefär mitten av 500-talet. Ännu äldre ursprung har föreslagits, bland annat en anknytning till den antika Orontiddynastin, men någon obruten generation-för-generation-kedja dit finns inte.

Den bagratidiska huvudlinjen

Bagrat I av Taron, furste av Taron
← Ashot IV "Msaker" Bagratuni, furste av Armenien
← Smbat VII Bagratuni, armenisk furste och sparapet, död 775
← Ashot III "den blinde" Bagratuni, furste av Armenien
← Vasak Bagratuni [rek.]
← Varaz-Tirots III Bagratuni [rek.]
← Smbat V Bagratuni, armenisk furste
← Varaz-Tirots II Bagratuni, marzpan av Armenien och senare presiderande furste
← Smbat IV Bagratuni, bagratidisk furste och marzpan av Gorgan/Hyrcania

Från Bagrat I av Taron fortsätter förbindelsen genom den armenisk-bysantinska Taron- och Tornikesmiljön mot den bysantinska aristokratin och så småningom Vladimir II Monomakhs möderne.

Bagratiderna levde under flera århundraden i gränslandet mellan Bysans och Iran. Smbat IV gjorde karriär i den sasanidiska världen och var omkring 595–602 marzpan i Gorgan/Hyrcania, vid Kaspiska havets sydöstra sida. Hans son Varaz-Tirots II rörde sig senare mellan både sasanidisk och bysantinsk maktsfär och blev en av Armeniens ledande furstar.

Familjens äktenskapsförbindelser öppnar dessutom flera äldre östliga grenar. Smbat V var gift med en kvinna ur det armeniska Arsacidhuset, medan familjen kring Smbat VII och Ashot IV Msaker knöts till det mäktiga Mamikonianhuset. Dessa förbindelser leder vidare mot både äldre armeniska kungahus och den iranska aristokratiska världen.

De två markerade leden Smbat V → Varaz-Tirots III → Vasak Bagratuni bygger på modern genealogisk och prosopografisk rekonstruktion och redovisas därför som [rek.]. Den senare följden från Ashot III genom Smbat VII och Ashot IV Msaker till Bagrat I är starkare förankrad.

Georgien – Bagrationi, Vakhtang Gorgasali och Mirian III

Från Ashot III "den blinde" Bagratuni öppnas en rekonstruerad förbindelse till den georgiska Bagrationidynastin och därifrån vidare till de äldre kungarna av Kartli, det antika och tidigmedeltida östgeorgiska riket. Den specifika antavlan kan i denna modell följas tillbaka till Mirian III under 300-talet e.Kr., medan de georgiska kungadynastier och furstehus som förekommer i materialet har betydligt äldre historiska rötter.

Den georgiska huvudlinjen

Ashot III "den blinde" Bagratuni
→ Vasak Bagratuni [rek.]
× N.N., dotter till Guaram III [rek.]
→ Adarnase I av Tao-Klarjeti [rek.]
→ Ashot I av Iberia, furste av Kartli

Bakåt genom moderns familj:

Guaram III [rek.]
← N.N. [rek.]
← Guaram II [rek.]
← Stephanoz I
← Guaram I
← N.N. mellanled, barn till Vakhtang I [rek.]
← Vakhtang I Gorgasali, kung av Kartli
← Mihrdat V
← Archil
← Mihrdat IV
← Varaz-Bakur/Aspacures III [rek.]
← Mihrdat III [rek.]
← Bak'ar
← Mirian III, kung av Kartli

Förbindelsen mellan de armeniska Bagratiderna och den georgiska Bagrationidynastin bygger här på den rekonstruktion där Vasak Bagratuni, son till Ashot III, gifte sig med en dotter till Guaram III. Deras son Adarnase blev i sin tur far till Ashot I, den tidiga georgiska Bagrationidynastins centrala gestalt. Denna förbindelse är inte uttryckligen bevarad i en primärkälla, men stöds i den använda specialistrekonstruktionen av släktskaps-, arvs- och territoriella förhållanden och markeras därför som [rek.].

Bakom Guaram III går antavlan genom de äldre Guaramiderna till Vakhtang I Gorgasali, en av Georgiens mest betydelsefulla tidiga kungagestalter. Exakt vilket av Vakhtangs barn som förde släktlinjen vidare till Guaram I är omtvistat: en rekonstruktion går genom sonen Leo, medan georgisk tradition i stället förbinder Guaram med en namnlös dotter till Vakhtang. Det gemensamma i modellerna är att Guaram I placeras som Vakhtangs barnbarn.

Från Vakhtang fortsätter den georgiska kungatraditionen bakåt genom Mihrdat V, Archil, Mihrdat IV, Varaz-Bakur och Mihrdat III till Bak'ar och Mirian III. De yngre leden är starkare förankrade, medan delar av 300-talets kungaföljd måste behandlas som rekonstruerade eftersom den senare georgiska kröniketraditionen inte på alla punkter harmonierar med samtida romerska källor.

Mirian III är särskilt viktig eftersom han för antavlan över från den georgiska kungliga världen till en äldre iransk dynastisk miljö. I en stark modern huvudmodell betraktas han som medlem av huset Mihran, ett av de stora parthisk-iranska adelshusen. Därmed öppnas nästa del av det östliga arvet: Iran och den parthiska aristokratin.

Iran – huset Mihran och Arsaciderna

Det iranska arvet nås genom två skilda släktförbindelser, som inte bör blandas samman. Den ena går från den georgiske kungen Mirian III till det parthisk-iranska huset Mihran. Den andra går genom den armeniska antavlan till Arsaciderna, den dynasti som först regerade det parthiska riket och senare även gav Armenien dess kungahus.

Huset Mihran

Den georgiska antavlan når Mirian III under 300-talet e.Kr. I den starkaste moderna huvudmodellen var Mirian en medlem av huset Mihran, ett av den iranska världens stora parthiska adelshus, och den georgiska Chosroiddynastin betraktas som den gren av huset som han grundade i Kartli.

Här når den namngivna antavlan emellertid sitt slut. Mirians far är inte säkert identifierad, och uppgiften i senare georgisk tradition att han var son till en persisk "storkung" kan inte användas för att föra linjen vidare till någon namngiven sasanidisk kung. Inte heller får medlemskapet i huset Mihran i sig användas för att konstruera en äldre rad av Arsacider.

Huset Mihran är alltså ett äldre iranskt dynastiskt arv än vad den person-för-person-förda antavlan kan visa. Den konkreta linjen stannar på 300-talet vid Mirian III, medan familjen tillhör den äldre parthisk-iranska aristokratiska traditionen.

Arsaciderna – från Armenien tillbaka till Parthien

En annan gren av den armeniska antavlan leder genom Mamikonian- och Gregoridfamiljerna till Arsaciderna av Armenien. Denna kungadynasti var en armenisk gren av den större arsacidiska dynastiska världen och för antavlan vidare bakåt till de parthiska kungarna.

Den rekonstruerade huvudlinjen är:

Nerses I den store
← Bambišn, syster till kung Tiran av Armenien
← Khosrov Kotak, kung av Armenien
← Tiridates den store, kung av Armenien
← Khosrov II [rek.]
← Tiridates II, kung av Armenien
← Khosrov I [rek.]
← Vologases II av Armenien, identisk med Vologases V av Parthien [rek.]
← Vologases IV av Parthien
← Mithridates IV av Parthien, verksam omkring 129–140 e.Kr.

Den specifika namngivna antavlan når därmed, i den använda rekonstruktionen, tillbaka till första hälften av 100-talet e.Kr. Arsaciderna som dynasti är emellertid betydligt äldre och hör hemma redan i den hellenistiska epoken, flera århundraden före Mithridates IV. Antavlan ska därför inte förlängas bakåt enbart med hjälp av den kända kungalistan.
Den äldsta relativt fasta parthiska föräldramodulen är Mithridates IV → Vologases IV → Vologases V. En tvåspråkig inskrift från Seleucia, daterad till år 151, anger Vologases IV som son till en kung Mithridates, som modern numismatisk forskning identifierar med Mithridates IV. Vologases V:s identifikation med den armeniske Vologases II och den fortsatta släktlinjen mot Khosrov I är däremot rekonstruerad.

Bakom Mithridates IV finns för närvarande inget försvarbart namngivet föräldraled. Äldre försök att koppla honom direkt till andra kända arsacidiska kungar under 100-talet har inte hållit vid källkontroll. Här stannar därför antavlan, trots att själva Arsaciddynastins historia kan följas betydligt längre tillbaka.

Mamikonianerna och Artsruni

En andra armenisk huvudgren öppnas genom Ashot IV "Msaker" Bagratunis möderne. Hans mor tillhörde Mamikonianerna, ett av det senantika och tidigmedeltida Armeniens mäktigaste furstehus. Mamikonianerna innehade under långa perioder det ärftliga ämbetet sparapet, rikets högsta militära befäl, och stod i centrum för Armeniens konflikter och maktförhållanden med både Rom/Bysans och Iran.

Den rekonstruerade Mamikonianantavlan når från Ashot Msaker på 700-talet tillbaka till den väl dokumenterade familjemiljön under 400-talet. Det är framför allt mellan dessa båda perioder som flera generationer måste rekonstrueras.

Mamikonianernas huvudlinje

Ashot IV "Msaker" Bagratuni
← N.N. Mamikoniana, hans mor
← Samuel Mamikonian eller hans närmaste familj [rek.]
← Dawith Mamikonian [rek.]
← Hrahat Mamikonian [rek.]
← Mušel Mamikonian
← Hamazasp IV Mamikonian
← Dawith Mamikonian
← rekonstruerade mellanled [rek.]
← Mušel Mamikonian
← Hmayeak II Mamikonian [rek.]
← Vard Mamikonian
← Hmayeak I Mamikonian
← Hamazasp I Mamikonian
× Sahakanoysh, dotter till Sahak den store

Den äldre änden av denna släktlinje är betydligt starkare än mellanpartiet. Sahakanoysh, enda dotter till den armeniske patriarken Sahak den store, är uttryckligen belagd som hustru till Hamazasp I Mamikonian, och 400-talets följande Mamikonianfamilj hör till den bäst dokumenterade delen av släkten. Däremot kan förbindelsen från denna generation fram till Samuel Mamikonian på 700-talet inte byggas utan flera rekonstruerade led.

Genom Sahakanoysh öppnas dessutom den äldre Gregoridfamiljen, släkten kring Gregorios Upplysaren och de tidiga armeniska patriarkerna. Det är genom denna gren som den tidigare redovisade förbindelsen till Bambišn och de armeniska Arsaciderna uppkommer.

Mamikonianerna hade även andra förbindelser med den iranska kungliga världen. En Vahan Mamikonian gifte sig under 300-talet med en syster till den persiske kungen. Äktenskapet är en verklig sasanidisk kunglig förbindelse inom familjen, men någon obruten nedstigande kedja från detta par till Ashot Msakers mor kan för närvarande inte visas. Det räknas därför inte som en separat direkt sasanidisk antavla.

Artsruni

I den äldre Mamikonianlinjen finns ytterligare en betydelsefull armenisk föräldraförbindelse. Hmayeak I Mamikonian var gift med Juik, eller Dzvik, Artsruni, och deras son Vard Mamikonian hör till den fortsatta släktlinjen.

Vard Mamikonian
← Hmayeak I Mamikonian
× Juik/Dzvik Artsruni

Juiks tillhörighet till Artsrunihuset är starkt belagd i den armeniska historieskrivningen. Därmed når den rekonstruerade antavlan Artsruni under 400-talet. Hennes far är däremot inte säkert identifierad: olika rekonstruktioner har föreslagit Vasak Artsruni respektive Vahan Artsruni, varför antavlan tills vidare stannar vid Juik.

Artsruni är som historiskt furstehus äldre än denna konkreta släktförbindelse. Meruzhan Artsruni är belagd redan under 300-talet, och huset har i specialistforskningen även förts tillbaka mot den äldre armeniska Orontiddynastin. En möjlig mycket tidig medlem har dessutom identifierats i Tigranes den stores omgivning under första århundradet f.Kr. Ingen obruten filiation från Juik tillbaka till dessa äldre personer har emellertid kunnat visas. Den specifika antavlan stannar därför på 400-talet, även om Artsrunihusets historia kan följas betydligt längre tillbaka.

Gardman – en andra iransk föräldralinje

Genom Vakhtang I Gorgasalis mor Sagdukht öppnas ytterligare en väg från den georgiska kungafamiljen mot den iranska världen. Sagdukht var dotter till Barzabod, härskare i Gardman, ett område i det östra Kaukasus som under senantiken stod nära den iransk-politiska sfären.

Denna kortare antavla når tillbaka till 400-talet e.Kr.:

Vakhtang I Gorgasali, kung av Kartli
← Sagdukht
← Barzabod, härskare av Gardman

Förbindelsen Barzabod → Sagdukht → Vakhtang I är starkt förankrad och utgör därför en verklig föräldragren i den georgiska antavlan. Barzabod har i modern specialistforskning identifierats med den mihranidiska furstemiljön i Gardman, vilket skulle innebära ytterligare en anknytning till det stora iranska huset Mihran vid sidan av den som tidigare redovisats genom Mirian III. Identifikationen är dock en specialistrekonstruktion och inte ett uttryckligt samtida genealogiskt besked.

Försök har också gjorts att föra Barzabods släkt längre bakåt genom en äldre Gardmanfurste vid namn Khurs och därifrån vidare till Peroz. Här bryts emellertid antavlan. En rekonstruktion Peroz → Khurs förekommer i specialistforskningen, men något tillräckligt belägg för relationen Khurs → Barzabod har inte kunnat verifieras. Den konkreta föräldralinjen stannar därför vid Barzabod.

I Vakhtangs familj förekommer dessutom ett verkligt äktenskap med den sasanidiska kungadynastin: hans hustru Balendukht förs tillbaka till kung Hormizd III. Den gren som leder vidare mot Guaramiderna går emellertid genom Vakhtangs andra hustru Helena i den använda huvudrekonstruktionen. Hormizd III utgör därför ett sasanidiskt kungligt sidospår, inte en direkt ana i den här antavlan.

Andra östliga furstehus och dynastiska sidospår

Utöver de huvudlinjer som redovisas ovan förekommer flera andra armeniska och iranska furstehus i den östliga släktmiljön. Några av dem är säkert knutna till familjer som ingår i antavlan, men kan ännu inte föras in som egna obrutna anlinjer. De är ändå viktiga eftersom de visar hur tätt den armeniska aristokratin var förbunden med de äldre iranska elitfamiljerna.

Kamsarakan och Karen

Det armeniska Kamsarakanhuset räknades till de stora fursteätterna och förknippades med det parthiska Karenhuset. Kamsarakanerna förekommer i nära släktskapsförbindelser med Mamikonianerna, men den förbindelse som hittills kunnat beläggas säkert ligger i en annan Mamikoniangren än den som leder vidare i denna antavla.

En äldre föreslagen linje genom ett äktenskap mellan Mušel Mamikonian och en Kamsarakanprinsessa har inte kunnat verifieras tillräckligt. Karen/Kamsarakan är därför en verklig iransk dynastisk närvaro i familjenätverket, men ännu inte en separat direkt antavla.

Kamsarakanerna är historiskt belagda under senantiken och representerar i armenisk tradition ett betydligt äldre parthiskt aristokratiskt arv, men den konkreta Rappeanknutna antavlan når för närvarande inte in i huset.

Suren-Pahlav

Genom Gregorios Upplysarens familj finns också en gammal armenisk tradition om härstamning från det parthiska Surenhuset, ett av de mest berömda adelshusen i det gamla Parthien. Den senare historieskrivningen beskriver Gregorios far Anak som tillhörande Suren Pahlav.

Denna tradition skulle, om den kunde beläggas genealogiskt, föra antavlan mycket långt tillbaka i det förislamiska Iran. Modern källkritisk forskning betraktar dock den specifika Suren-identifikationen som en sannolikt senare litterär och dynastisk konstruktion. Gregorios parthiska eller iranska bakgrund kan därför diskuteras historiskt, men Surenhuset förs inte in som en säker direkt anlinje.

Orontiderna

Även Bagratiderna och Artsruni har i specialistforskningen förbundits med den äldre armeniska Orontiddynastin. Orontiderna regerade och styrde delar av Armenien under den akemenidiska och hellenistiska perioden och är historiskt belagda flera århundraden före Kristus.

Detta är ett tydligt exempel på skillnaden mellan en dynastis historiska djup och den antavla som faktiskt kan föras. Den bagratidiska huvudlinjen på denna sida når med namngivna personer ungefär till 600-talet e.Kr., och Artsrunigrenen till 400-talet e.Kr.. Att respektive hus kan ha äldre Orontidrötter gör det inte möjligt att fylla de mellanliggande seklerna med antagna generationer.

Det östliga arvet omfattar alltså en betydligt större aristokratisk värld än de personer som kan placeras i själva antavlorna. Kamsarakan/Karen, Suren och Orontiderna hör till den historiska och dynastiska bakgrunden, men gränsen mellan sådan bakgrund och faktiskt påvisad härstamning upprätthålls genomgående på denna sida.

Hur långt tillbaka når det östliga arvet?

De olika östliga antavlorna når inte lika långt tillbaka och har inte heller samma bevisgrad. Sammantaget sträcker sig materialet från Kievriket och Bysans under 1000-talet tillbaka genom Armenien och Georgien till det parthiska Iran under 100-talet e.Kr. I vissa fall är de dynastier och furstehus som förekommer historiskt belagda betydligt tidigare än den konkreta släktlinje som kan föras på denna sida.

Den säkra västliga kedjan når Vladimir II Monomakh på 1000-talet. Genom hans bysantinska möderne går den rekonstruerade förbindelsen vidare till den armeniska Taronmiljön under 900-talet.

Den bagratidiska huvudlinjen kan med namngivna personer föras tillbaka till Smbat IV Bagratuni omkring år 600. Bagratiderna är historiskt belagda som armeniskt furstehus redan under 500-talet, medan ett ännu äldre ursprung i den antika Orontiddynastin endast är en dynastisk rekonstruktion och inte en obruten antavla.

Genom den georgiska grenen når antavlan Mirian III, kung av Kartli, under 300-talet e.Kr. I en stark modern huvudmodell tillhörde han det iranska huset Mihran, men hans egna föräldrar kan inte identifieras tillräckligt säkert för att antavlan ska föras vidare därifrån.

Mamikonian- och Artsrunigrenarna kan följas till den armeniska aristokratin under 400-talet. Båda husen har äldre historiska och dynastiska rötter, men de mellanliggande generationerna är inte tillräckligt kända för att en obruten äldre antavla ska kunna skrivas.

Det största tidsdjupet nås genom den armeniska Arsaciddynastin och dess förbindelse med de parthiska kungarna. Den använda rekonstruktionen kan föras tillbaka till Mithridates IV av Parthien under första hälften av 100-talet e.Kr. Arsaciderna som dynasti är däremot historiskt belagda flera århundraden tidigare, från den hellenistiska perioden. Någon säker generation-för-generation-kedja från Mithridates IV tillbaka till dynastins första kungar finns inte i den här antavlan.

Det betyder att det östliga arvet i sin nuvarande form når ungefär 1 500 år bakåt från de första Rappegenerationerna och nästan 2 000 år tillbaka från vår egen tid, samtidigt som den historiska bakgrunden till flera av dynastierna sträcker sig ytterligare århundraden tillbaka.

Det är därför viktigt att skilja mellan tre olika saker: hur långt en konkret antavla kan föras, hur gammal den aktuella dynastin är och hur långt den historiska miljön omkring dynastin kan följas. På denna sida är det alltid den första av dessa som avgör var själva antavlan får sluta.

En möjlig äldre dynastisk härkomst

Den person-för-person-förda antavlan stannar vid Mithridates IV av Parthien under första hälften av 100-talet e.Kr. Bakom honom är källäget inte tillräckligt starkt för att ytterligare namngivna personer ska föras in som säkra anfäder. Det går däremot att skissera hur hans gren kan ha hängt samman med den äldre arsacidiska dynastin och därigenom följa kungahusets historia tillbaka till dess grundare Arsaces I omkring 248/247 f.Kr.

En sådan rekonstruktion måste läsas med stor försiktighet. Den parthiska kungagenealogin bygger i betydande utsträckning på antika historieskrivare, korta inskrifter och ostraka samt på modern numismatik. Myntens porträtt, kungatitlar, dateringar, myntorter och överpräglingar används för att identifiera härskare och skilja rivaliserande kungar från varandra. Flera av släktskapsleden har därför rekonstruerats i modern forskning snarare än uttryckligen bevarats i samtida källor. Även kungarnas numrering och vissa myntseriers attribution har förändrats i takt med forskningen.

Det gäller också namnet Mithridates. Beteckningarna Mithridates I, II, III och IV är modern regentnumrering och betyder inte att dessa fyra kungar följde på varandra som far, son, sonson och sonsonsson. Mithridates I var son till Phriapatius och regerade under 100-talet f.Kr. Mithridates II den store tillhörde en senare generation av samma dynasti. Mithridates III var son till Phraates III och bror till Orodes II, medan Mithridates IV levde nästan två århundraden senare. Numreringen visar alltså endast att forskningen identifierar dem som den förste, andre, tredje respektive fjärde arsacidiske härskaren med detta namn.

För dynastins äldsta period ger materialet från Nisa och den moderna forskningen en möjlig släktstruktur. Grundaren Arsaces I efterträddes av Arsaces II, men den senare regerande linjen tycks därefter ha gått genom en närstående sidogren. Phriapatius, som regerade omkring 185–170 f.Kr., har rekonstruerats som en brorsons son till Arsaces I, alternativt något närmare besläktad beroende på vilken modell som används. Hans son Mithridates I blev en av det parthiska rikets stora expansionskungar.

En möjlig äldre dynastisk struktur kan därför schematiskt återges:

Arsaces I, dynastins grundare, kung från ca 248/247 f.Kr.
→ Arsaces II, son
→ den direkta linjen förlorar därefter kungamakten
→ en sidogren genom Arsaces I bror [rek.]
→ Phriapatius, kung ca 185–170 f.Kr. [rek. beträffande den äldre härkomsten]
→ Mithridates I, son
→ senare arsacidiska grenar [rek.]
→ Sinatruces, placerad inom Mithridates I dynastiska linje [rek.]
→ Phraates III
→ Orodes II
→ Phraates IV
→ senare arsacidiska grenar under det första århundradet e.Kr. [rek.]
→ Vologases I och den vologasidiska kungamiljön [rek. beträffande den äldre förbindelsen]
→ Pacorus II
→ [osäkra dynastiska mellanled under 100-talet e.Kr.]
→ Mithridates IV, verksam ca 129–140 e.Kr.
→ Vologases IV, son

Mithridates III hör också hemma i denna äldre familjestruktur, men inte i den tänkta huvudlinjen ovan: han var son till Phraates III och bror till Orodes II. Mithridates II den store är ytterligare en tidigare arsacidisk kung, men hans plats behöver inte användas som ett led i just denna rekonstruktion. De fyra Mithridates bör därför inte ställas upp som en sammanhängande genealogisk kedja.

Det är framför allt övergången mellan de äldre arsacidiska grenarna och 100-talets kungafamilj som är problematisk. Vonones II, Vologases I, Pacorus II, Osroes I och Mithridates IV hör till den dynastiska miljö ur vilken den senare arsacidiska kungamakten utvecklades, men de exakta biologiska relationerna mellan flera av dessa personer är omstridda. Mithridates IV har exempelvis placerats som nära släkting till Osroes I och den krets som följde Pacorus II, men något tillräckligt säkert föräldraled från Mithridates IV bakåt har ännu inte kunnat fastställas.

Den sista förbindelsen framåt är däremot betydligt fastare. Heraklesinskriften från Seleucia, daterad till år 151 e.Kr., anger Vologases IV som son till en kung Mithridates. Tillsammans med den numismatiska kronologin identifieras denne med Mithridates IV. Det är därför först här som den hypotetiska äldre dynastiska rekonstruktionen åter möter den egentliga antavlans relativt fasta parthiska föräldraled.

Denna framställning ska alltså inte läsas som en förlängning av antavlan från Mithridates IV tillbaka till Arsaces I. Den visar i stället hur den kungliga gren som antavlan når kan placeras inom ett dynastiskt sammanhang vars historia sträcker sig ytterligare nästan fyra århundraden bakåt. Arsaces I är dynastins historiskt belagda grundare, men kan med nuvarande källäge inte anges som en belagd direkt ana till Mithridates IV.

Källor och litteratur

Antavlorna bygger på historiska källor, modern genealogisk och prosopografisk forskning samt svenska genealogiska standardverk. Nedan följer ett urval av de viktigaste källorna bakom framställningen.

Historiska källor

Agathangelos. History of the Armenians. Används för den äldre armeniska traditionen kring kung Khosrov och Tiridates den store.
Ammianus Marcellinus. Res Gestae, särskilt bok 27. Samtida romersk kontrollkälla för kungarna och maktkampen i 300-talets Iberia/Kartli.
Cassius Dio. Roman History. Viktig antik källa för den armeniska Arsacidfamiljen under Caracalla och Macrinus och för Tiridates II:s fäderne.
Ghazar P'arpets'i. History of the Armenians. Huvudkälla för 400-talets Mamikonianer och Juik/Dzvik Artsrunis familjetillhörighet.
The Georgian Chronicle / Kartlis Tskhovreba. Särskilt den armeniska versionen i Robert Bedrosians översättning. Huvudkälla för den äldre kungaföljden i Kartli från Mirian III mot Vakhtang I.
Pseudo-Juansher / Kartlis Tskhovreba. Viktig för Guaramiderna, Adarnases etablering i Tao-Klarjeti och den tidiga georgiska Bagrationimiljön.
Łewond. History. Huvudkälla för Smbat VII Bagratuni och Mamikonianförbindelsen vid Bagrevand år 775.
Movses Khorenatsi. History of Armenia. Används bland annat för Sahakanoysh och Hamazasp Mamikonian, Ashkhen och hennes far Ashkhadar samt den senare traditionen om Gregorios Upplysarens ursprung.
P'awstos Buzand. Buzandaran Patmut'iwnk' / History of the Armenians. Central källa för de armeniska Arsaciderna, Khosrov Kotak, Tiran, Bambišn och Nerses I.
Sebeos. The Armenian History attributed to Sebeos, utg. och övers. R. W. Thomson och J. Howard-Johnston. Grundläggande källa för 600-talets Bagratider, Smbat V:s arsacidiska äktenskap och flera av de äldre armeniska furstarna.
Michael Psellos. Historiska skrifter om 1000-talets Bysans. Viktigt samtida vittne till släktskapsförbindelsen mellan Konstantin IX Monomachos och Leo Tornikios.

Modern forskning

Aleksidzé, Zaza & Jean-Pierre Mahé. Le nouveau manuscrit géorgien sinaïtique N Sin 50: édition en fac-similé. CSCO 586, Subsidia 108, 2001. Viktig för Guaramidernas och de tidiga georgiska Bagratidernas familjeförbindelser.
Assar, G. R. F. "Genealogy and Coinage of the Early Parthian Rulers – I." Parthica 6 (2004), 69–93, samt "Genealogy and Coinage of the Early Parthian Rulers. II: A Revised Stemma." Parthica 7 (2005), 29–63. Centrala numismatiska och genealogiska studier av de tidiga Arsaciderna och materialet från Nisa.
Ellerbrock, Uwe. The Parthians: The Forgotten Empire. Routledge, 2021. Modern översikt över Parthien och bland annat Mithridates IV och Vologases IV.
Garsoïan, Nina G. "Mamikonean Family." Encyclopaedia Iranica. Huvudöversikt över Mamikonianernas historia och genealogiska förbindelser.
Garsoïan, Nina G. "Smbat Bagratuni." Encyclopaedia Iranica. Viktig för Smbat IV Bagratunis karriär och den tidiga Bagratidgenealogin.
Overtoom, Nikolaus Leo. Reign of Arrows: The Rise of the Parthian Empire in the Hellenistic Middle East. Oxford University Press, 2020. Modern rekonstruktion av den tidiga Arsaciddynastins historia och genealogi, med uttryckliga reservationer för osäkra släktled.
Overtoom, Nikolaus Leo. "Phriapatius." Encyclopaedia Iranica, 2022. Aktuell specialistöversikt över Phriapatius, hans söner och den rekonstruerade förbindelsen till Arsaces I familj.
Rapp, Stephen H. Jr. Studies in Medieval Georgian Historiography: Early Texts and Eurasian Contexts. 2003. Central för källkritiken kring de georgiska krönikorna och Kartlis iransk-kaukasiska miljö.
Rapp, Stephen H. Jr. Studier över det sasanidiska och iranska arvet i tidig georgisk historia, bland annat arbeten om The Georgian Nimrod och The Sasanian World through Georgian Eyes. Viktiga för tolkningen av Mirian III och Chosroiderna som knutna till huset Mihran.
Redgate, A. E. The Armenians. Blackwell, 1998/2000. Används särskilt för 200- och 300-talets armeniska kungakronologi och bedömningen av de rekonstruerade Arsacidleden.
Sanadze, Manana. Chronology of Georgian Kings and Patricians of the Ancient Period and the Early Middle Ages, vol. II, 2017. Används för alternativa rekonstruktioner av den tidiga armenisk-georgiska Bagratidförbindelsen.
Schleicher, Frank. Iberia Caucasica: Ein Kleinkönigreich im Spannungsfeld großer Imperien. 2021. Modern kritisk studie av det tidiga Kartli och dess kungliga kronologi.
Toumanoff, Cyril. "Arsacids vii. The Arsacid Dynasty of Armenia." Encyclopaedia Iranica. Grundläggande för den armeniska Arsaciddynastins kronologi och förbindelse med de parthiska Arsaciderna.
Toumanoff, Cyril. "Artsruni." Encyclopaedia Iranica. Används för Artsrunihusets äldre historia och den föreslagna Orontidanknytningen.
Toumanoff, Cyril. "Bagratids." Encyclopaedia Iranica. Grundläggande för Bagratidernas äldre historia och genealogi.
Toumanoff, Cyril. Studies in Christian Caucasian History. 1963, samt hans studier över de tidiga kungarna av Iberia. Centrala för rekonstruktionen av Guaramiderna, Chosroiderna och den armenisk-georgiska Bagratidförbindelsen.
Toumanoff, Cyril. "The Third-Century Armenian Arsacids: A Chronological and Genealogical Commentary." Revue des études arméniennes 6 (1969). Huvudstudie för den rekonstruerade armeniska Arsacidgenealogin under 200-talet.
Vardanyan, Argishti. "The Activities of the Mamikonyan Nakharar Family in 452–482." 2025. Modern kontroll av Mamikonian- och Artsrunifamiljerna under 400-talet.

Prosopografiska verk och inskrifter

Prosopographie der mittelbyzantinischen Zeit (PmbZ). Särskilt posterna för Smbat och Manuel. Används för kontroll av den armenisk-bysantinska aristokratin.
The Prosopography of the Later Roman Empire (PLRE). Används för identifikation och kontroll av personer i den senromerska och tidigbysantinska miljön.
Epigraphic Corpus of Georgia. Särskilt Jvari-inskrifterna från omkring 595–605, vilka belägger Stephanoz, Demetre och Adarnase i den tidiga georgiska furstemiljön.
Heraklesinskriften från Seleucia, daterad till år 151 e.Kr. Viktigt epigrafiskt belägg för att Vologases IV av Parthien var son till en kung Mithridates.

Den svenska släktlinjen

Elgenstierna, Gustaf. Den introducerade svenska adelns ättartavlor, med senare rättelser och supplement. Används framför allt för Rappe, Silfversparre, Månesköld af Seglinge och Örnflycht.
Äldre svenska frälsesläkter. Används för den medeltida svenska delen av antavlan, bland annat Aspenäsätten och Natt och Dag.
Svenskt biografiskt lexikon. Artiklar om bland andra Natt och Dag och personer i den medeltida svenska frälsemiljön. Används tillsammans med Äldre svenska frälsesläkter som kontroll av den säkra västliga kedjan fram till Rappe.