KUNGAARVET

Rappeättens antavla sträcker sig genom ett stort antal europeiska furste- och kungahus. Genom både manliga och kvinnliga släktled kan ättens medlemmar föra sin härstamning tillbaka till kungar, drottningar, kejsare, furstar och andra regerande dynastier i stora delar av Europa.

Det innebär inte att Rappeätten själv är eller har varit ett kungahus. Kungaarvet består i stället av genealogisk härstamning från historiska härskare, genom de många adliga och furstliga släkter som under medeltiden bands samman genom äktenskap.

På denna sida redovisas först några av de viktigaste genealogiska portalerna mellan Rappeätten och Europas medeltida högadel. Därefter följer de kungliga och furstliga anorna huvudsakligen efter dagens länder, även när de historiska rikena hade helt andra gränser. Större historiska statsbildningar som inte naturligt kan föras till ett enda modernt land – exempelvis det tysk-romerska riket, Östrom och korsfararstaterna – behandlas separat.

Antavlorna visar ett urval av de viktigaste härskande dynastierna. Därutöver förekommer ett betydligt större antal direkta anor bland Europas hertigar, markgrevar, grevar och andra territoriella härskare.

På sidan behandlas:

Norden och de brittiska öarna – Sverige, Norge, Danmark, England, Skottland, Wales och den möjliga irländska linjen.
Moderna länder, från väster till öster – Portugal; Spanien; Frankrike; Belgien; Nederländerna; Luxemburg; Tyskland; Schweiz; Italien; Österrike, Slovenien och Kroatien; Tjeckien; Polen; Ungern och Slovakien; Bulgarien; Estland; Ryssland, Ukraina och Belarus.
Större historiska riken – Frankerriket; Tysk-romerska riket; Östrom/Bysans; Korsfararstaterna; Latinska kejsardömet i Konstantinopel; Lotharingia.

De genealogiska portalerna

De många kungliga antavlorna behöver inte redovisas hela vägen fram till Rappeätten varje gång. Ett stort antal av dem sammanstrålar i några gemensamma genealogiska portaler – personer och släktlinjer där äldre europeiska härskarhus ansluter till den redan dokumenterade Rappeantavlan.

På resten av sidan avslutas därför många antavlor vid någon av följande portalstammar.

Den västeuropeiska portalen – Artois, Lancaster, FitzAlan och Vachell

En stor del av de franska, tyska, italienska, iberiska och centraleuropeiska kungalänkarna sammanstrålar hos Robert I av Artois, son till kung Ludvig VIII av Frankrike. Därifrån går den gemensamma antavlan genom den engelska högadeln och slutligen genom Vachell och Leijoncrona till Rappe:

Robert I av Artois, gift med Matilda av Brabant
→ Blanche av Artois, gift med Edmund Crouchback
→ Henry, 3:e earl av Lancaster
→ Eleanor av Lancaster, gift med Richard FitzAlan
→ Richard FitzAlan, gift med Elizabeth de Bohun
→ Elizabeth FitzAlan, gift med Sir Robert Goushill
→ Joan Goushill, gift med Thomas Stanley
→ Katherine Stanley, gift med Sir John Savage
→ Elizabeth Savage, gift med John Leeke
→ Katherine Leeke, gift med Sir Godfrey Foljambe
→ Benedicta Foljambe, gift med Sir John Dunham
→ Anne Dunham, gift med Francis Meverell
→ Meverellätten
→ Margaret Meverell, gift med Thomas Vachell
→ Thomas Vachell, gift med Anne Taileur
→ Françoise Vachell, gift med Christoffer Leijoncrona
→ Hedvig Christoffersdotter Leijoncrona, gift med Erik Rappe
→ Rappeätten

När en senare antavla på sidan avslutas med exempelvis "→ Artoisportalen → Rappe" är det denna gemensamma kedja som avses.

Brienneportalen – Jerusalem, Fiennes och Meverell

En andra västeuropeisk huvudportal går genom John de Brienne, kung av Jerusalem och senare latinsk kejsare i Konstantinopel. Den är särskilt viktig för de iberiska kungalänkarna och för korsfararstaterna.

John/Jean de Brienne, gift med Berengaria av León
→ Jean de Brienne d'Acre
→ Blanche de Brienne, gift med William II de Fiennes
→ Margaret de Fiennes, gift med Edmund Mortimer
→ Maud Mortimer, gift med Theobald II de Verdun
→ Joan de Verdun, gift med Thomas de Furnivall
→ Maud de Furnivall, gift med Walter de Montgomery
→ Montgomeryätten
→ Elizabeth Montgomery, gift med Thomas Meverell of Throwley
→ Meverellätten
→ Margaret Meverell, gift med Thomas Vachell
→ Vachell → Leijoncrona → Rappeätten

Den övergripande Brienne–Fiennes–Mortimer–Meverell–Vachell-förbindelsen är etablerad. I Meverell-ledet finns däremot en lokal osäkerhet om det exakta antalet generationer mellan Elizabeth Montgomery och den senare säkra Meverellstammen, varför detta parti här återges på släktnivå i stället för med falsk precision.

När en antavla längre fram avslutas med "→ Brienneportalen → Rappeätten" avses denna gemensamma återanslutning.

Den nordöstliga portalen – Svantepolk och Aspenäsätten

En annan viktig portal går genom den svenska medeltida frälsemannen Svantepolk Knutsson. Genom hans danska kungliga härkomst och äktenskapsnätverket kring hans föräldrar öppnas flera självständiga vägar mot Central- och Östeuropas härskardynastier.

Från Svantepolk kan den gemensamma stammen följas generation för generation hela vägen till Rappeätten:

Svantepolk Knutsson, riksråd och lagman i Östergötland
→ Ingeborg Svantepolksdotter, gift med riddaren Johan Filipsson av Aspenäsätten
→ Knut Jonsson, drots och lagman, av Aspenäsätten
→ Cecilia Knutsdotter, gift med Bo Nilsson (Natt och Dag)
→ Bo Bosson (Natt och Dag)
→ Sten Bosson (Natt och Dag)
→ Bengt Stensson (Natt och Dag)
→ Brita Bengtsdotter (Natt och Dag), gift med Arend Bengtsson (Ulf)
→ Karin Arendsdotter (Ulf), gift med Peder Eriksson (Örnflycht)
→ Arent Persson (Örnflycht)
→ Margareta Arentsdotter (Örnflycht), gift med Carl Bengtsson (Månesköld af Seglinge)
→ Brita Carlsdotter (Månesköld af Seglinge), gift med Per Månsson Silfversparre
→ Kettil Silfversparre
→ Erik Silfversparre
→ Christina Silfversparre, gift med Erik Rappe
→ Rappeätten

Bakåt ansluter Svantepolk till det danska kungahuset:

Valdemar I den store, kung av Danmark
→ Valdemar II Sejr, kung av Danmark
→ Knut Valdemarsen, hertig av Reval
→ Svantepolk Knutsson
→ Aspenäsportalen → Rappeätten

Denna portal blir längre fram särskilt viktig för härstamningen från bland annat Kievrikets rurikider, de polska piasterna, de böhmiska přemysliderna och den ungerska Árpáddynastin.

De tre huvudsakliga portalstammar som används på denna sida – Artoisportalen, Brienneportalen och Aspenäsportalen – utgör skilda vägar in i Rappeättens antavla. Många äldre kungahus förekommer dessutom genom flera olika släktlinjer, men i den fortsatta redovisningen används i regel endast en tydlig huvudväg för varje land eller härskardynasti.

Norden och de brittiska öarna

Rappeättens kungliga härstamning omfattar samtliga tre medeltida skandinaviska kungariken samt kungahusen i England, Skottland och Wales. Därtill finns en starkt underbyggd, men ännu inte slutgiltigt fastställd, linje till den irländska Uí Briain-dynastin.

Eftersom flera av dessa antavlor redan behandlas utförligt på sidan Den brittiska länken ges här endast en översikt.

Sverige

En av de tydligaste tidiga svenska kungalänkarna går tillbaka till Olof Skötkonung, kung av Sverige omkring år 1000. Hans dotter Astrid gifte sig med den norske kungen Olav den helige, och deras dotter Ulvhild förde linjen vidare till det sachsiska furstehuset.

Olof Skötkonung
→ Astrid Olofsdotter
→ Ulvhild Olavsdotter
→ huset Sachsen
→ Hohenstaufen
→ Artoisportalen
→ Rappeätten

Norge

Genom samma antavla härstammar Rappeätten från Olav II Haraldsson – Olav den helige, kung av Norge och ett av Nordens mest betydelsefulla medeltida helgon.

Olav den helige och Astrid Olofsdotter var föräldrar till Ulvhild Olavsdotter, genom vilken den norska kungalänken förenas med den svenska och därefter fortsätter genom den tyska och västeuropeiska högadeln till Rappeätten.

Danmark

Den danska kungliga härstamningen förekommer genom flera linjer. Särskilt betydelsefull är vägen genom Valdemar I den store och Valdemar II Sejr, vars efterkommande når Svantepolk Knutsson och den svenska Aspenäsätten:

Valdemar I den store
→ Valdemar II Sejr
→ Knut Valdemarsen
→ Svantepolk Knutsson
→ Aspenäsportalen
→ Rappeätten

I den samlade svenska antavlan finns dessutom härstamning från den danske helgonkungen Knut den helige.

England

Den brittiska Vachellantavlan innehåller omfattande härstamning från det engelska kungahuset. Bland de direkta anorna återfinns Vilhelm Erövraren och flera av de normandiska och plantagenetiska kungarna, däribland Henrik I, Henrik II, Johan utan land, Henrik III och Edvard I.

Linjerna går därefter genom bland annat de Bohun, FitzAlan, Goushill, Stanley, Savage, Leeke, Foljambe, Dunham och Meverell till Vachell och Rappe.

Den fullständigare redovisningen finns på sidan Den brittiska länken.

Skottland

Den skotska kungalänken går genom huset Dunkeld:

Duncan I
→ Malcolm III Canmore
→ David I
→ Henry of Scotland
→ William I "the Lion"
→ Isabel of Scotland
→ de Ros
→ la Zouche
→ Dunham
→ Vachell
→ Rappeätten

Wales

Den walesiska linjen går tillbaka till kungarna av Deheubarth och vidare till Gruffudd ap Llywelyn, som under en del av 1000-talet lyckades samla större delen av Wales under sitt styre.

Bland anorna återfinns Hywel Dda, Maredudd ab Owain och Gruffudd ap Llywelyn. Genom Gruffudds dotter Nest fortsätter linjen genom den anglo-walesiska högadeln till de Ros, Dunham, Vachell och Rappe.

Irland

Den irländska kungalänken är källkritiskt något mindre säker än de övriga brittiska linjerna. En starkt underbyggd rekonstruktion för antavlan genom familjerna de Clare, FitzGerald, Prendergast och de Burgh till den kungliga Uí Briain- eller O'Brien-dynastin.

Om den återstående möderneidentifieringen är riktig leder antavlan vidare till bland andra Domnall Mór Ua Briain och ytterst till den berömde högkungen Brian Boru.

Denna linje redovisas därför som sannolik och starkt underbyggd, snarare än med samma säkerhetsgrad som de engelska, skotska och walesiska kungalänkarna.

Kungliga anor efter dagens länder

För att göra översikten lätt att följa ordnas rikena i huvudsak från väster till öster, med utgångspunkt i dagens länder. Där de historiska rikena inte passar naturligt inom en modern statsgräns behandlas de i stället gemensamt eller i särskilda avsnitt längre ned.

Portugal

Det portugisiska kungariket uppstod under 1100-talet genom Afonso I Henriques, Portugals förste kung. Han var son till Henrik av Burgund, greve av Portugal, och Teresa av León och blev stamfar för Portugals första kungliga dynasti.

Rappeättens härstamning från Afonso I går genom hans dotter Urraca och kungahuset i León till huset Brienne:

Afonso I Henriques, kung av Portugal
→ Urraca av Portugal
→ Alfonso IX av León
→ Berengaria av León, gift med John de Brienne
→ Jean de Brienne d'Acre
→ Blanche de Brienne
→ Brienneportalen → Rappeätten

Genom den portugisiska kungafamiljens övriga förbindelser knyts antavlan dessutom till flera andra regerande hus på Iberiska halvön och i Västeuropa. Dessa återkommer under respektive land längre fram.

Spanien

Det medeltida Spanien bestod under lång tid av flera självständiga kristna kungariken. Som huvudlinje används här den kungliga följd som går från Asturien genom León till Kastilien och som slutligen ansluter direkt till Artoisportalen.

Bermudo I, kung av Asturien
→ Ramiro I, kung av Asturien
→ Ordoño I, kung av Asturien
→ Alfonso III den store, kung av Asturien
→ Ordoño II, kung av León
→ Ramiro II, kung av León
→ Ordoño III, kung av León
→ Bermudo II, kung av León
→ Alfonso V, kung av León
→ Sancha av León, gift med Ferdinand I av León och Kastilien
→ Alfonso VI, kung av León och Kastilien
→ Urraca I, regerande drottning
→ Alfonso VII, kung av León och Kastilien
→ Sancho III, kung av Kastilien
→ Alfonso VIII, kung av Kastilien
→ Blanche av Kastilien, gift med Ludvig VIII av Frankrike
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Rappeättens spanska kungaarv är betydligt bredare än denna enda huvudlinje. Bland de direkta anorna finns också härskare i Pamplona och Navarra, däribland Íñigo Arista, Sancho III den store och García Ramírez "Restauratören", samt kungarna av Aragon, bland andra Ramiro I, Sancho Ramírez, Ramiro II, den regerande drottningen Petronilla och Alfonso II. Även det katalanska huset i Barcelona finns i antavlan genom bland andra Ramon Berenguer III, liksom kungliga anor från Galicien.

Spanien är därmed ett tydligt exempel på hur flera sinsemellan skilda medeltida härskarhus och riken senare kommit att ligga inom samma moderna stat.

Frankrike

För Frankrike är kapetingerna den naturliga huvudlinjen. Dynastin etablerades på den franska tronen med Hugo Capet 987 och kom, genom sina huvud- och sidogrenar, att dominera den franska monarkin under många århundraden.

Rappeättens direkta kapetingiska härstamning går genom den äldre kungalinjen till Robert I av Artois:

Hugo Capet, kung av Frankrike
→ Robert II den fromme, kung av Frankrike
→ Henrik I, kung av Frankrike
→ Filip I, kung av Frankrike
→ Ludvig VI, kung av Frankrike
→ Ludvig VII, kung av Frankrike
→ Filip II August, kung av Frankrike
→ Ludvig VIII, kung av Frankrike
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Bakom Hugo Capet finns dessutom den äldre robertinska kungasläkten, bland annat hans farfar Robert I, kung av Västfrankiska riket.

Rappeättens franska härskaranor är betydligt fler än den kapetingiska huvudlinjen. Bland de andra regerande eller territoriellt styrande hus som förekommer i antavlan finns dynastierna i Aquitaine och Poitou (bland andra Guillaume IX och Eleanor av Aquitaine), Anjou (Fulk I, Fulk IV och Fulk V), Normandie (Rollo, Richard I och Vilhelm Erövraren), Bretagne (Conan I), Burgund, Blois och Champagne, Provence, Toulouse, Angoulême, Boulogne och flera andra grevskap och furstendömen.

Dessa regionala härskarhus redovisas inte med egna fullständiga antavlor här, eftersom deras efterkommande på olika vägar återansluter till samma gemensamma Rappeportaler.

Belgien

För dagens Belgien används huset Namur som huvudlinje. Grevskapet Namur utvecklades under medeltiden till ett betydande furstligt territorium i området kring floderna Sambre och Meuse.

Rappeättens härstamning går genom grevarna av Namur till Hainaut och därefter in i den franska kungafamiljen:

Robert I, greve av Namur/Lommegau
→ Albert I, greve av Namur
→ Albert II, greve av Namur
→ Albert III, greve av Namur
→ Godfrey I, greve av Namur
→ Alice av Namur, gift med Baldwin IV av Hainaut
→ Baldwin V av Hainaut, senare markgreve av Namur
→ Isabelle av Hainaut, gift med Filip II August av Frankrike
→ Ludvig VIII av Frankrike
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Till Rappeättens anor hör även flera andra härskande dynastier inom områden som helt eller delvis ligger i dagens Belgien. Dit hör framför allt grevarna av Hainaut och Flandern, bland dem Baldwin IV och Baldwin V av Hainaut samt den regerande grevinnan Margaret I av Flandern. Även den äldre Ardennes–Verdun-släkten förekommer, med innehav i bland annat Verdun, Antwerpenmarken och Ename.

Flandern och Hainaut sträckte sig samtidigt över dagens statsgräns mellan Belgien och Frankrike och bör därför ses som transnationella medeltida territorier snarare än som rent belgiska riken.

Nederländerna

För Nederländerna används huset Holland som huvudlinje. Den äldre dynastin växte fram ur det västfrisiska grevskapet och kom under högmedeltiden att etablera Holland som ett självständigt furstligt maktcentrum.

Rappeättens härstamning går genom den äldre holländska grevesläkten till den franska kungafamiljen:

Dirk II, greve i Västfriesland
→ Arnulf, greve i Västfriesland
→ Dirk III, greve i Västfriesland/Holland
→ Floris I, greve av Holland
→ Bertha av Holland, gift med Filip I av Frankrike
→ Ludvig VI
→ Ludvig VII
→ Filip II August
→ Ludvig VIII
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

En annan regerande dynastisk linje inom dagens Nederländerna går genom Gelre eller Guelders. Där återfinns bland de direkta anorna Gerard I av Gelre, vars dotter Jutta gifte sig in i huset Limburg. Därifrån fortsätter linjen genom Brabant och vidare till samma Artoisportal.

Den nederländska anknytningen omfattar alltså både den äldre västfrisiska–holländska grevesläkten och den gelriska furstemiljön, men endast Holland redovisas här med full antavla.

Luxemburg

För Luxemburg används den äldre luxemburgska grevesläkten som huvudlinje. Dynastins maktbas växte fram kring borgen Luxemburg och kom senare att utvecklas till ett av Europas mest betydelsefulla furstehus.

Rappeättens härstamning går genom den äldre grevelinjen till Namur, Hainaut och därefter Artois:

Siegfried, greve i Ardennerna och grundare av Luxemburgs maktbas
→ Friedrich av Luxemburg, greve i Moselgau
→ Giselbert av Luxemburg, greve av Salm och Longwy och senare greve av Luxemburg
→ Conrad I, greve av Luxemburg
→ Ermesinde av Luxemburg, gift med Godfrey I av Namur
→ Alice av Namur
→ Baldwin IV av Hainaut
→ Baldwin V av Hainaut
→ Isabelle av Hainaut, gift med Filip II August av Frankrike
→ Ludvig VIII
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Den luxemburgska huvudlinjen berör samtidigt flera territorier som inte kan hänföras till dagens Luxemburg ensamt, bland annat Moselgau, Salm, Longwy och Ardennerna. Dessa speglar den transnationella politiska geografin i det medeltida Lotharingiaområdet och redovisas därför inte som separata moderna landskopplingar.

Tyskland

För Tyskland används den sachsiska Billungdynastin som huvudlinje. Under 900- och 1000-talen hörde Billungarna till de ledande furstehusen i det östfrankiska och tidiga tysk-romerska riket och innehade den hertigliga makten i Sachsen.

Rappeättens härstamning går genom den raka Billunglinjen och därefter genom Bayern och Schwaben:

Hermann Billung, markgreve och kunglig ställföreträdare med hertiglik makt i Sachsen
→ Bernhard I, hertig i Sachsen
→ Bernhard II, hertig i Sachsen
→ Ordulf, hertig i Sachsen
→ Magnus, hertig i Sachsen
→ Wulfhilde av Sachsen, gift med Henrik IX av Bayern
→ Judith av Bayern, gift med Fredrik II av Schwaben
→ Fredrik I Barbarossa
→ Filip av Schwaben
→ Maria av Schwaben
→ Matilda av Brabant
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Den tyska antavlan omfattar därutöver ett stort antal andra regerande och territoriellt styrande hus. Bland de direkta anorna finns härskare i Bayern och Schwaben, den äldre Welfdynastin i Altdorf och Lechrain samt markgrevarna av Schweinfurt och Nordgau och grevarna av Walbeck. Även de lothringska och rhenländska dynastimiljöerna kring Ezzonerna berör områden i dagens Tyskland.

De tysk-romerska kejsarna ur bland annat de ottonska, saliska och hohenstaufenska dynastierna behandlas däremot samlat längre ned under Tysk-romerska riket, eftersom deras politiska välde inte kan reduceras till det moderna Tyskland.

Schweiz

För Schweiz används kungarna av Övre Burgund som huvudlinje. Det medeltida kungariket Övre Burgund omfattade stora delar av dagens västra Schweiz och utgör därför den tydligaste kungliga territoriella anknytningen till det moderna landet.

Rappeättens härstamning går genom den burgundiska kungalinjen vidare till det saliska och hohenstaufiska dynastinätverket:

Rudolf I, kung av Övre Burgund
→ Rudolf II, kung av Burgund och Italien
→ Konrad den fredlige, kung av Burgund
→ Gerberga av Burgund
→ Gisela av Schwaben, gift med Konrad II
→ Henrik III
→ Henrik IV
→ Agnes av Tyskland
→ Fredrik II av Schwaben
→ Fredrik I Barbarossa
→ Filip av Schwaben
→ Maria av Schwaben
→ Matilda av Brabant
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Den schweiziska anknytningen ska inte förstås som en "schweizisk kungadynasti" i modern mening. Övre Burgund var ett medeltida kungarike vars territorium bland annat omfattade områden i dagens västra Schweiz.

Rappeättens antavla innehåller dessutom andra härskande hus med anknytning till dagens Schweiz, framför allt Savojen och Genève/Genevois. Bland de direkta anorna återfinns flera grevar av Savojen, däribland Humbert I, Amadeus III och Thomas I, samt de äldre grevarna Amadeus I och William I av Genève.

Italien

För Italien används den karolingiska kungagrenen i Italien som huvudlinje. Efter Karl den stores erövring av det langobardiska riket fick hans son Pippin kungavärdigheten i Italien, och den italienska grenen fortsatte genom hans son Bernhard.

Karl den store, kung av frankerna och kejsare
→ Pippin av Italien, kung av Italien
→ Bernhard av Italien, kung av Italien
→ Pippin av Vermandois
→ Herbert I av Vermandois
→ Beatrice av Vermandois, gift med Robert I av Västfrankiska riket
→ Hugo den store
→ Hugo Capet
→ Robert II den fromme
→ Henrik I av Frankrike
→ Filip I
→ Ludvig VI
→ Ludvig VII
→ Filip II August
→ Ludvig VIII
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Den italienska delen av Rappeättens antavla är samtidigt ovanligt omfattande. Bland andra regerande och territoriellt styrande hus finns Ivrea (Berengar II och Adalbert, båda kungar av Italien), Obertenghi och Este, samt markgrevarna av Turin och Susa, där Adelaide av Susa var regerande markgrevinna.

I Syditalien finns direkta anor bland normanderna av Hauteville och furstarna av Salerno, Benevento och Capua, däribland Robert Guiscard, Guaimar IV och flera generationer av de äldre langobardiska furstarna. Därtill kommer markgrevarna av Montferrat och Saluzzo samt härskarna i det sardiska Torres/Logudoro.

Italiens medeltida politiska landskap bestod alltså av ett stort antal kungariken, furstendömen, hertigdömen och markgrevskap. Här redovisas endast den karolingiska kungalinjen som huvudantavla; de övriga regerande husen representerar parallella grenar i samma Rappeantavla.

Österrike, Slovenien och Kroatien

För Österrike, Slovenien och Kroatien används huset Sponheim som gemensam huvudlinje. Samma medeltida härskare, Engelbert II av Sponheim, förenar de tre moderna landsanknytningarna genom sina innehav i Kärnten, Krain och Istrien.

Engelbert II av Sponheim, hertig av Kärnten samt markgreve av Krain och Istrien
→ Matilda av Kärnten
→ Adela av Champagne, gift med Ludvig VII av Frankrike
→ Filip II August
→ Ludvig VIII
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

De tre territorierna ger olika moderna geografiska anknytningar. Kärnten hör främst till dagens Österrike, medan Krain motsvarar stora delar av det historiska kärnområdet i dagens Slovenien. Istrien är däremot transnationellt: huvuddelen av halvön ligger i dagens Kroatien, men delar ligger även i Slovenien och Italien.

Eftersom samtliga tre landsanknytningar utgår från samma person och samma dynastiska linje redovisas de här gemensamt i stället för i tre upprepade landsavsnitt.

Tjeckien

För Tjeckien används Přemysliddynastin, det historiska Böhmens äldsta regerande furstehus. Dynastin kom att styra Böhmen från tidig medeltid och erhöll senare även den böhmiska kungavärdigheten.

Bořivoj I, furste av Böhmen
→ Vratislav I, hertig av Böhmen
→ Boleslav I den grymme, hertig av Böhmen
→ Doubravka av Böhmen, gift med Mieszko I av Polen
→ den polska Piastlinjen
→ Hohenstaufen
→ Artoisportalen → Rappeätten

Bland Rappeättens direkta böhmiska anor finns även Drahomíra, som utövade regentskapet i Böhmen under Václav/Wenceslaus I:s minderårighet, samt flera senare přemyslidiska härskare, däribland Boleslav II, Oldřich, Břetislav I och Vratislav II.

Den fortsatta gemensamma antavlan genom de polska piasterna redovisas närmare under Polen och behöver därför inte upprepas här.

Polen

För Polen används Piastdynastin, det första historiska polska furste- och kungahuset. Dynastin formade den tidiga polska staten och regerade i olika grenar under flera århundraden.

Mieszko I, furste av Polen
→ Bolesław I Chrobry, kung av Polen
→ Mieszko II Lambert, kung av Polen
→ Richeza/Adelaide av Polen, gift med Béla I av Ungern
→ Sofia av Ungern
→ Wulfhilde av Sachsen
→ Judith av Bayern
→ Fredrik II av Schwaben
→ Fredrik I Barbarossa
→ Filip av Schwaben
→ Maria av Schwaben
→ Matilda av Brabant
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Den polska antavlan omfattar även andra regerande piaster, bland dem Kazimierz I Odnowiciel, Władysław I Herman och Bolesław III Krzywousty. De behöver inte ges egna antavlor här, eftersom de tillhör samma dynastiska huvudmiljö.

Mieszko I:s hustru Doubravka av Böhmen för samtidigt in Přemysliddynastin i samma antavla. Den böhmiska delen har redan redovisats under Tjeckien och upprepas därför inte här.

Ungern och Slovakien

För Ungern och Slovakien används Árpáddynastin som gemensam huvudlinje. Det medeltida kungariket Ungern omfattade inte bara dagens Ungern utan också stora delar av det område som i dag utgör Slovakien. Den slovakiska anknytningen är därför i första hand territoriell, medan den dynastiska huvudlinjen är ungersk.

Taksony, storfurste av ungrarna
→ Mihály, ungersk prins
→ Vazul
→ Béla I, kung av Ungern
→ Sofia av Ungern, gift med Magnus av Sachsen
→ Wulfhilde av Sachsen
→ Judith av Bayern
→ Fredrik II av Schwaben
→ Fredrik I Barbarossa
→ Filip av Schwaben
→ Maria av Schwaben
→ Matilda av Brabant
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Antavlan innehåller även andra ungerska kungar och regerande personer ur Árpáddynastin, däribland Andreas I. Den äldre härstamningen före Taksony förs däremot inte vidare här, eftersom filiationen dessförinnan inte når samma källkritiska säkerhet.

För Slovakien är kopplingen alltså inte ett separat medeltida kungahus, utan att de ungerska kungar som förekommer bland Rappeättens anor samtidigt regerade över områden som i dag ligger inom Slovakiens gränser. Därför redovisas Ungern och Slovakien här gemensamt.

Bulgarien

För Bulgarien används Komitopuli-dynastin, den härskarfamilj som under senare delen av 900-talet ledde det västbulgariska motståndet mot Bysans och ur vilken tsar Ivan Vladislav härstammade.

Nikola, bulgarisk komes och lokal makthavare
→ Aaron av Komitopuli, en av de fyra Komitopuli-bröderna
→ Ivan Vladislav, tsar av Bulgarien
→ Troian/Trajan av Bulgarien
→ Maria av Bulgarien, gift med Andronikos Doukas
→ Irene Doukaina, gift med Alexios I Komnenos
→ Theodora Komnene
→ Andronikos Doukas Angelos
→ Isaak II Angelos, östromersk kejsare
→ Irene Angelina, gift med Filip av Schwaben
→ Maria av Schwaben
→ Matilda av Brabant
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Nikola och sonen Aaron ska inte ges någon anakronistisk tsartitel. Nikola är belagd som komes, medan Aaron tillhörde den ledande västbulgariska härskarkretsen. Med Ivan Vladislav når linjen däremot en obestridd bulgarisk tsar.

Rappeättens bulgariska kungliga härstamning övergår därefter direkt i den bysantinska aristokratin genom Maria av Bulgarien och Irene Doukaina. Den fortsatta härstamningen från de östromerska kejsarna behandlas därför närmare under Östrom/Bysans längre ned.

Estland

Rappeättens anknytning till Estland går genom den danska Valdemardynastin. Knut Valdemarsen, son till kung Valdemar II Sejr av Danmark, var hertig av Reval/Estland och far till Svantepolk Knutsson.

Knut Valdemarsen, hertig av Reval/Estland
→ Svantepolk Knutsson
→ Aspenäsportalen → Rappeätten

Den estländska kopplingen behöver därför ingen separat längre antavla: Knut Valdemarsen ingår redan i den nordöstliga portalstam som redovisats ovan.

Titeln speglar den danska expansionen i det medeltida Estland och ska inte förstås som en senare nationell estnisk dynasti.

Ryssland, Ukraina och Belarus

För Ryssland, Ukraina och Belarus används Kievriket/Rus och Rurikiddynastin som gemensam huvudlinje. Det medeltida Rus var en omfattande östeuropeisk statsbildning vars territorier i dag ligger inom flera moderna stater. Det ska därför inte likställas med något enskilt nutida land.

Rappeättens säkra huvudlinje börjar med furstinnan Olga av Kiev, som regerade Rus efter sin make Igors död:

Olga av Kiev, furstinna och regent
→ Svjatoslav I, storfurste av Kiev
→ Vladimir I den store, storfurste av Kiev
→ Jaroslav I den vise, storfurste av Kiev
→ Anna av Kiev, gift med Henrik I av Frankrike
→ Filip I av Frankrike
→ Ludvig VI
→ Ludvig VII
→ Filip II August
→ Ludvig VIII
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Även Igor av Kiev, Olgas make och Svjatoslavs far, ingår i den säkra antavlan. Däremot förs hans härstamning inte vidare till den halvt legendariske Rurik, eftersom denna filiation inte når samma källkritiska säkerhet.

Rappeättens rusiska härskaranor är betydligt fler än huvudlinjen ovan. Genom andra grenar av samma dynastiska nätverk återfinns bland de direkta anorna bland andra Vsevolod I, Vladimir II Monomakh och Mstislav I den store, liksom furstar av Polotsk, Minsk, Volynien och Turov. Från Polotsk kommer dessutom Rogneda, dotter till fursten Rogvolod och hustru till Vladimir den store.

Kievriket och dess efterföljande furstendömen utgör därmed den gemensamma historiska bakgrunden till Rappeättens kungliga och furstliga anknytningar i de områden som i dag tillhör Ukraina, Belarus och Ryssland.

Viktiga historiska riken

Alla Rappeättens härskaranor låter sig inte ordnas efter dagens länder. Flera av de viktigaste dynastierna regerade över riken som sträckte sig över många moderna statsgränser, eller över statsbildningar som helt saknar någon direkt nutida motsvarighet.

I denna del samlas därför några av de större historiska riken som har särskild betydelse i Rappeättens antavla. Här ligger tyngdpunkten på själva riket och dess härskardynastier snarare än på vilket modernt land en viss residensstad eller del av territoriet råkar ligga i.

Bland de viktigaste finns:

Frankerriket – den karolingiska värld som föregick både Frankrike och det tysk-romerska riket.
Tysk-romerska riket – med direkta anor bland såväl kejsare som regerande kejsarinnor och regenter ur bland annat de ottonska, saliska och hohenstaufenska dynastierna.
Östromerska riket / Bysans – där Rappeättens direkta antavla når bland annat Komnenos- och Angelosdynastierna.
Korsfararstaterna – framför allt Kungadömet Jerusalem, men också dynastiska förbindelser med furstendömet Antiochia och grevskapet Tripoli.
Latinska kejsardömet i Konstantinopel – som genom John de Brienne dessutom knyter samman korsfararstaterna med den redan redovisade Brienneportalen.
Lotharingia – ett medeltida transnationellt rike och fursteområde som omfattade delar av dagens Frankrike, Belgien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland.

Dessa riken behandlas separat för att undvika att deras historia pressas in i moderna nationella kategorier. Precis som tidigare redovisas i regel en representativ huvudantavla, medan andra regerande dynastier och närliggande härskargrenar sammanfattas i löptext.

Frankerriket

För Frankerriket används karolingerdynastin, den härskarätt som under Karl den store skapade det största sammanhängande västeuropeiska riket sedan Västroms fall. Efter rikets delningar kom dess olika grenar att ligga bakom såväl det västfrankiska Frankrike som de central- och östeuropeiska rikena.

Rappeättens direkta karolingiska härstamning går genom den västfrankiska kungalinjen och därefter genom Lotharingia och Brabant:

Pippin III den lille, kung av frankerna
→ Karl den store, kung av frankerna och kejsare
→ Ludvig den fromme, kejsare
→ Karl den skallige, kung av Västfrankiska riket och kejsare
→ Ludvig den stammande, kung av Västfrankiska riket
→ Karl den enfaldige, kung av Västfrankiska riket
→ Ludvig IV d'Outremer, kung av Västfrankiska riket
→ Charles av Nedre Lothringen
→ Gerberga av Nedre Lothringen, gift med Lambert I av Leuven
→ Lambert II av Leuven
→ Henrik II av Leuven
→ Godfrey I av Leuven
→ Godfrey II av Leuven
→ Godfrey III av Leuven
→ Henrik I av Brabant
→ Henrik II av Brabant
→ Matilda av Brabant
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Karolingiska anor förekommer dessutom i flera andra delar av Rappeättens antavla. Den italienska kungalinjen genom Pippin av Italien och Bernhard av Italien har redan redovisats under Italien, medan karolingiska sidogrenar även återkommer bland grevarna av Vermandois.

Frankerriket fungerar därför som en av de viktigaste gemensamma dynastiska utgångspunkterna för flera av de senare västeuropeiska kungahusen i Rappeättens antavla.

Tysk-romerska riket

Det tysk-romerska riket var en av Europas viktigaste politiska statsbildningar under medeltiden och omfattade under olika perioder stora delar av dagens Tyskland, Österrike, Schweiz, Italien, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Centraleuropa. Rappeättens antavla innehåller direkta anor ur flera av rikets kejserliga dynastier.

Som huvudlinje används här den saliska–hohenstaufiska följden:

Konrad II, tysk-romersk kejsare, gift med Gisela av Schwaben
→ Henrik III, tysk-romersk kejsare
→ Henrik IV, tysk-romersk kejsare
→ Agnes av Tyskland, gift med Fredrik I av Schwaben
→ Fredrik II av Schwaben
→ Fredrik I Barbarossa, tysk-romersk kejsare
→ Filip av Schwaben, tysk kung
→ Maria av Schwaben, gift med Henrik II av Brabant
→ Matilda av Brabant
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Rappeättens kejserliga anor är dock bredare än denna huvudlinje. Genom den ottonska dynastin finns bland annat Otto I den store och Otto II i den direkta antavlan. Bland de kvinnliga anorna återfinns dessutom flera personer som själva utövade rikets högsta regeringsmakt: Adelaide av Burgund, Theophanu och Agnes av Poitou fungerade alla som regenter under minderåriga kejsares regeringstid.

Det tysk-romerska riket återkommer därför i flera olika delar av Rappeättens antavla. De regionala furstehusen i exempelvis Sachsen, Bayern och Schwaben har redan berörts under Tyskland; här är det i stället deras roll inom den kejserliga riksbildningen som står i centrum.

Östromerska riket / Bysans

Det östromerska riket, i modern historieskrivning vanligen kallat Bysans, fortlevde i nära tusen år efter Västroms fall. Rappeättens direkta antavla når in i rikets kejserliga familjer genom framför allt Komnenos- och Angelosdynastierna.

Anna Dalassene, bysantinsk aristokrat och regent/fullmaktsinnehavare
→ Alexios I Komnenos, östromersk kejsare
→ Theodora Komnene, gift med Konstantin Angelos
→ Andronikos Doukas Angelos
→ Isaak II Angelos, östromersk kejsare
→ Irene Angelina, gift med Filip av Schwaben
→ Maria av Schwaben
→ Matilda av Brabant
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Alexios I Komnenos och Isaak II Angelos är därmed två östromerska kejsare som ingår direkt i Rappeättens antavla. Alexios mor Anna Dalassene hör också till de direkta anorna och anförtroddes under sonens regering mycket omfattande befogenheter att styra riket när kejsaren befann sig på fälttåg.

Den bysantinska antavlan är samtidigt nära förbunden med flera andra dynastiska miljöer. Alexios I:s hustru Irene Doukaina för in den framstående Doukasfamiljen, medan den tidigare redovisade bulgariska Komitopuli-linjen når Bysans genom Maria av Bulgarien. Flera andra bysantinska kejsarhus förekommer som nära släktingar till dessa personer, men redovisas inte som direkta anor när filiationen endast ligger i en sidogren.

Efter fjärde korståget 1204 uppstod flera stater som gjorde anspråk på det östromerska arvet. Dessa behandlas inte som en del av huvudantavlan här; det latinska kejsardömet i Konstantinopel återkommer separat genom den direkta anan John de Brienne.

Korsfararstaterna

Efter det första korståget uppstod flera latinska statsbildningar i östra Medelhavsområdet. Rappeättens antavla är på flera sätt förbunden med denna korsfararvärld, framför allt genom Kungadömet Jerusalem men även genom de dynastier som regerade i Antiochia och Tripoli.

Kungadömet Jerusalem

Den tydligaste huvudlinjen går genom Fulk V av Anjou, som 1131 blev kung av Jerusalem genom sitt äktenskap med drottning Melisende.

Fulk V av Anjou, kung av Jerusalem
→ Sibylla av Anjou, gift med Thierry av Alsace
→ Margaret I av Flandern, regerande grevinna
→ Isabelle av Hainaut, gift med Filip II August av Frankrike
→ Ludvig VIII
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Kungadömet Jerusalem förekommer dessutom genom en andra, självständig linje. John/Jean de Brienne, kung av Jerusalem 1210–1225, är också direkt ana till Rappeätten:

John de Brienne, kung av Jerusalem
→ Brienneportalen → Rappeätten

Rappeätten härstammar därmed från minst två skilda personer som själva bar Jerusalems kungakrona.

Antiochia och Tripoli

Även de andra stora korsfararstaternas härskardynastier förekommer i Rappeättens antavla, men här måste skillnaden mellan direkt ana och nära dynastisk släkting upprätthållas.

Den normandiska Hautevilleätten, som genom Bohemond I grundade furstendömet Antiochia, är en direkt anfadersläkt till Rappeätten genom Bohemonds halvsyster Mafalda av Apulien och deras far Robert Guiscards familj. Bohemond själv är alltså inte direkt ana, men Rappeätten härstammar från samma dynasti.

På motsvarande sätt var Raymond av Poitiers, furste av Antiochia, bror till den direkta anan Guillaume X av Aquitaine. Även det poiteviniska härskarhuset i Antiochia tillhör därför Rappeättens direkta släktmiljö utan att Raymond själv behöver göras till ana.

För Tripoli finns en liknande anknytning. Korsfararfursten Raymond IV av Toulouse, vars familj grundade grevskapet Tripoli, var bror till den direkta Rappeanan Guillaume IV av Toulouse. Rappeätten härstammar alltså även från den dynasti som etablerade sig som härskarhus i Tripoli.

Korsfararstaterna visar därmed särskilt tydligt hur Rappeättens västeuropeiska antavla korsar de dynastiska nätverk som under 1100- och 1200-talen sträckte sig från Frankrike och Syditalien till Jerusalem, Antiochia och Tripoli.

Latinska kejsardömet i Konstantinopel

Efter det fjärde korstågets erövring av Konstantinopel 1204 upprättades det latinska kejsardömet, en västeuropeiskt dominerad statsbildning som gjorde anspråk på det östromerska rikets kejsarvärdighet.

Rappeättens direkta anknytning går genom John/Jean de Brienne, som efter sin tid som kung av Jerusalem blev latinsk kejsare i Konstantinopel:

John/Jean de Brienne, latinsk kejsare av Konstantinopel
→ Jean de Brienne d'Acre
→ Blanche de Brienne
→ Brienneportalen → Rappeätten

John de Brienne förenar därmed två av den latinska östvärldens viktigaste härskarvärdigheter i samma direkta antavla: han var först kung av Jerusalem och senare latinsk kejsare i Konstantinopel.

Hans dotter Marie de Brienne gifte sig med den latinske kejsaren Baldwin II, men den direkta Rappelinjen går i stället genom hennes bror Jean de Brienne d'Acre. Baldwin II och den fortsatta latinska kejsarlinjen tillhör därför en närstående sidogren och redovisas inte som direkta anor.

Lotharingia

Lotharingia uppstod vid delningen av det karolingiska riket och omfattade under olika perioder områden som i dag ligger i bland annat Frankrike, Belgien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Riket och dess efterföljande hertigdömen bör därför behandlas som en egen transnationell historisk statsbildning.

Rappeättens härstamning går genom den karolingiska kungafamiljen och vidare genom den lothringska och brabantska högadeln:

Karl den enfaldige, kung av Lotharingia och Västfrankiska riket
→ Ludvig IV d'Outremer
→ Charles av Nedre Lothringen
→ Gerberga av Nedre Lothringen, gift med Lambert I av Leuven
→ Lambert II av Leuven
→ Henrik II av Leuven
→ Godfrey I av Leuven
→ Godfrey II av Leuven
→ Godfrey III av Leuven
→ Henrik I av Brabant
→ Henrik II av Brabant
→ Matilda av Brabant
→ Robert I av Artois
→ Artoisportalen → Rappeätten

Lotharingias senare furstevärld återkommer dessutom på flera andra håll i antavlan. Bland Rappeättens direkta anor finns härskare och territoriella makthavare i bland annat Nedre och Övre Lothringen, Lorraine, Limburg, Verdun, Moselgau och Ardennerna.

Eftersom dessa områden i dag är fördelade mellan flera stater behandlas de här som delar av samma historiska lothringska maktområde snarare än som separata moderna landskopplingar.

Ett kungaarv över Europas gränser

Rappeättens kungaarv kan alltså följas genom flera sinsemellan oberoende släktlinjer och omfattar härskare från stora delar av det medeltida Europa. I antavlan möts nordiska kungahus, kapetinger och karolinger, iberiska och centraleuropeiska dynastier, härskare i Kievriket samt kejsare i både det tysk-romerska och det östromerska riket. Därtill kommer ett stort antal furstar, hertigar, markgrevar och grevar som inte har kunnat redovisas individuellt på denna översiktssida.

De återkommande portalstammarna genom Artois, Brienne och Aspenäsätten visar samtidigt hur dessa till synes vitt skilda härskarhus till slut förenas i samma genealogiska nätverk och når Rappeätten.

Antavlan kan på vissa linjer föras ännu längre österut och längre tillbaka i tiden. Genom armeniska, bysantinska och kaukasiska dynastinätverk finns forskningslinjer mot bland annat Bagratiderna, de armeniska Arsakiderna och det antika Parthien. Eftersom dessa äldre linjer i större utsträckning bygger på prosopografisk och genealogisk rekonstruktion behandlas de separat under Det östliga arvet.

Ett litet urval bilder

Överst från vänster: Blanche av Kastilien (1188–1252), Hugo Capet (ca 941–996) och Jean de Brienne (ca 1170–1237). Nederst från vänster: Olof Skötkonung (ca 980–1022), avbildad på mynt, Olav den helige (995–1030) och Valdemar I den store (1131–1182).

Källor och litteratur

Antavlorna på denna sida bygger på en kombination av historiska källor, genealogiska och prosopografiska standardverk samt modern historisk specialistforskning. Nedan följer ett urval av de viktigaste källorna bakom framställningen.

Rappeätten och de genealogiska portalstammarna

Elgenstierna, Gustaf. Den introducerade svenska adelns ättartavlor med tillägg och rättelser. Grundläggande för Rappe, Silfversparre, Månesköld af Seglinge, Örnflycht och andra delar av den svenska antavlan.
Äldre svenska frälsesläkter. Huvudverk för den medeltida svenska frälseantavlan, bland annat Aspenäsätten och Natt och Dag.
Svenskt biografiskt lexikon. Används tillsammans med Äldre svenska frälsesläkter för bland annat Svantepolk Knutsson, Aspenäsätten och Natt och Dag.
The Visitation of Berkshire 1665. Den certifierade Vachell- och Taileur/Danvill-genealogin utgör en viktig primär genealogisk källa för Françoise Vachells närmaste engelska antavla.
The Visitation of London 1633–1634. Innehåller den av Ottewell Meverell certifierade Meverellstamtavlan och förbinder Vachellfamiljen med den äldre Dunhamlinjen.
The Henry Project, grundat av Stewart Baldwin. Används som en viktig källkritisk kontroll av flera tidig- och högmedeltida europeiska genealogier, bland annat Normandie, Bretagne, Roucy och andra dynastiska förbindelser.

Västeuropa och Centraleuropa

Otto av Freising. Gesta Friderici Imperatoris. Viktig samtida eller nära samtida källa för hohenstaufisk, lothringsk och burgundisk dynastihistoria.
Bouchard, Constance Brittain. Sword, Miter, and Cloister: Nobility and the Church in Burgundy, 980–1198. Cornell University Press, 1987. Används särskilt för de burgundiska och lothringska furstehusen.
TELMA – Traitement électronique des manuscrits et des archives. Digitalt diplommaterial används bland annat för furstliga och hertigliga titulaturer och familjeförbindelser i det medeltida Frankrike och Lothringen.
Neue Deutsche Biographie / Deutsche Biographie. Används som prosopografisk kontroll för flera tyska furste- och grevesläkter, bland annat Ezzonerna och de rhenländska dynastierna.
Historisches Lexikon der Schweiz. Används särskilt för den territoriella och politiska tolkningen av kungariket Övre Burgund och dess anknytning till dagens Schweiz.
Thietmar av Merseburg. Den samtida kröniketraditionen är viktig för de sachsiska och östfrankiska furstehusen, bland annat miljöerna kring Walbeck och Schweinfurt.

Frankrike, Normandie och Burgund

The Henry Project. Särskilt viktigt för den äldre normandiska kungliga och furstliga genealogin från Rollo och framåt samt för Bretagne, Blois, Roucy och flera tidiga franska högadliga förbindelser.
Franskt och burgundiskt diplommaterial från 1000- och 1100-talen. Används för kontroll av titulatur, äktenskap, arv och filiationsuppgifter i bland annat Burgund, Lorraine, Flandern, Hainaut, Champagne och de mindre franska grevskapen.
Bouchard, Constance Brittain. Hennes forskning om den burgundiska aristokratin används som modern kontroll av flera av de familjer som förbinder Burgund och Lorraine med Hohenstaufen och den gemensamma Artoisportalen.

Iberiska halvön

Medeltida kungliga och diplomatiska källor från Asturien, León, Kastilien, Navarra, Aragon, Barcelona och Portugal ligger till grund för de iberiska dynastier som redovisas på sidan.
Modern genealogisk och dynastisk forskning används för att kontrollera de längre följderna från Asturien till León och Kastilien, liksom linjerna genom Navarra, Aragon och Barcelona.
De portugisiska leden utgår från Afonso I Henriques och den dokumenterade förbindelsen genom Urraca av Portugal, León och huset Brienne.
För de äldsta härskarna i Pamplona används den försiktigare beteckningen härskare av Pamplona där en senare kungatitulatur skulle vara anakronistisk.

Norden, Polen, Böhmen och Ungern

Svenskt biografiskt lexikon och Äldre svenska frälsesläkter är centrala för den säkra svenska Aspenäs–Natt och Dag-portalen och dess förbindelse med Valdemardynastin.
Modern dansk medeltidsforskning används för Valdemar I, Valdemar II och Knut Valdemarsen och den danska kungliga förbindelsen till Svantepolk Knutsson.
Modern polsk dynastisk forskning används för den tidiga Piastdynastin, från Mieszko I och Bolesław I Chrobry och vidare genom de senare piasterna.
Modern tjeckisk medeltids- och dynastiforskning används för Přemysliderna, bland annat Bořivoj I, Boleslav I, Drahomíra, Břetislav I och Vratislav II.
Modern ungersk forskning används för Árpáddynastin och särskilt för stoppunkten vid Taksony; den äldre härstamningen till Zoltán och Árpád förs inte vidare utan starkare filiationsbelägg.

Kievriket och Rurikiderna

Kievkrönikan och Hypatiuskrönikans tradition. Viktiga narrativa huvudkällor för Rurikiderna och de olika furstegrenarna i Kiev, Volynien, Turov, Polotsk och Minsk.
García de la Puente, Inés. Modern källkritisk forskning om de rurikidiska familjeförbindelserna används för kontroll av vissa särskilt svårtolkade släktled.
Wassiliou-Seibt, Alexandra-Kyriaki, samt N. V. Khamaiko och annan modern sigillografisk och prosopografisk forskning. Används bland annat för Vladimir II Monomakhs grekisk-bysantinska möderne.
Modern polsk och östeuropeisk dynastisk forskning används även för de många äktenskapsförbindelserna mellan Rurikider, Piast, Přemyslider och Árpáder.

Bysans och Bulgarien

John Skylitzes. Synopsis Historiarum, inklusive Michael av Devols senare tillägg. Viktig för Komitopuli-dynastin och uppgiften om Nikola och Ripsimia som föräldrar till de fyra Komitopulibröderna.
Bysantinsk prosopografisk forskning används för familjerna Doukas, Komnenos och Angelos och för den direkta linjen genom Irene Doukaina, Alexios I Komnenos, Theodora Komnene och Isaak II Angelos.
Samtida och nära samtida bysantinska historieskrivare och diplomatiskt material används för att kontrollera de kejserliga titlarna, regentskapen och familjeförbindelserna.

Jerusalem och korsfararstaterna

Medeltida krönikor och diplommaterial från kungariket Jerusalem och det latinska kejsardömet används för John de Brienne, Fulk V av Anjou och de övriga härskare som förekommer i korsfararstatslinjerna.
Modern forskning om huset Brienne används för John de Briennes familj, hans äktenskap med Berengaria av León och den fortsatta linjen genom Jean de Brienne d'Acre och Blanche de Brienne.
De efterföljande engelska leden genom Fiennes, Mortimer, Verdun, Furnivall, Montgomery och Meverell har kontrollerats mot genealogiskt och heraldiskt material; den lokala osäkerheten i Meverellpartiet redovisas särskilt i brödtexten.

De brittiska kungahusen

Den fullständigare källredovisningen för England, Skottland, Wales och den föreslagna irländska Uí Briain-linjen hör till sidan Den brittiska länken och upprepas inte i sin helhet här.
De heraldiska visitationerna, medeltida engelska genealogiska källor och modern specialistforskning ligger till grund för linjerna genom de Bohun, FitzAlan, Goushill, Stanley, Savage, Foljambe, Dunham och de Ros.
Den irländska Uí Briain/O'Brien-linjen behandlas med särskild reservation eftersom den återstående osäkerheten gäller Juliana FitzMaurices möderne.