VANLIGA FRÅGOR

Släkten Rappes äldre ursprung är inte slutgiltigt fastställt, men den starkaste nuvarande hypotesen är att släkten har tyskt ursprung i Sachsen-Altenburg och därifrån kom via Kurland till svensk tjänst under 1600-talet.

Den svenske stamfadern Heinrich Rappe, som själv skrev sitt namn Hinrich Rape, är belagd i svensk tjänst från 1633 och adlades 1675. Nyare forskning har visat att flera omständigheter talar för en tyskspråkig bakgrund: Heinrichs tyskspråkiga kanslibrev och autografiska namnbruk, den talande heraldiken med en svart häst — Rappe är ett tyskt ord för svart häst — samt äldre genealogiska uppgifter som uttryckligen anger Sachsen-Altenburg och Kurland. Även en möjlig vigselnotis från Eisenach i Thüringen 1629 passar geografiskt och kronologiskt in i denna bild, men någon säker identifiering har ännu inte kunnat göras.

Det mest sannolika ursprunget är därför i nuläget Sachsen-Altenburg i det tyskspråkiga Mellantyskland, med en senare anknytning till Kurland innan släkten etablerades i svensk tjänst. Frågan är dock fortfarande öppen för fortsatt forskning.

Det beror på vad man menar med släktens ålder.

Som namnbärande släkt är Rappe säkert belagd från början av 1600-talet. Eftersom Heinrich Rappe adlades 1675 under ett namn han redan bar, skapades namnet alltså inte vid adlandet. Det är därför rimligt att anta att namnbruket är äldre och kan sträcka sig åtminstone tillbaka till 1500-talets tyskspråkiga områden på kontinenten, även om någon säker äldre generation ännu inte har identifierats.

Om man i stället menar hur långt de kända släktlinjerna kan följas blir svaret betydligt äldre. Den äldste namngivne anfadern i den västliga antavlan är S Arnulf av Metz, omkring 582–640. Den östliga, delvis rekonstruerade antavlan når ännu längre tillbaka, till Mithridates IV av Parthien under första hälften av 100-talet e.Kr.

Rappesläkten är alltså säkert känd under sitt eget namn sedan 1600-talets början, medan de kända och rekonstruerade släktlinjerna sträcker sig tillbaka nästan 1 500 år längre.

Namnet Rappe är tyskt och betyder svart häst. Betydelsen är belagd i tyskan sedan åtminstone 1500-talet och förekom även i Thüringen under 1600-talet – alltså i den del av Tyskland där Sachsen-Altenburg ligger.

Det är särskilt intressant eftersom den svarta hästen också är det centrala motivet i Rappeättens vapen. Namnet och vapnet kan därmed förstås som talande heraldik, där vapnets motiv anspelar på släktnamnet.

Detta bevisar inte i sig släktens tyska ursprung, men tillsammans med Heinrich Rappes tyskspråkiga brev och hans eget namnbruk, Hinrich Rape, utgör det ett tydligt indicium på en tyskspråkig bakgrund.

Det är inte två olika Rappesläkter, utan två grenar av samma agnatiska släkt.

Adliga ätten Rappe nr 1284 härstammar från Heinrich Rappe, som adlades 1675. Ätten introducerades på Riddarhuset 1697 och uppflyttades 1778 i riddarklassen.

År 1771 upphöjdes bröderna Christopher Johan och Thomas Carl Rappe till friherrar. Deras gren introducerades 1776 som friherrliga ätten Rappe nr 287.

Skillnaden är alltså framför allt rang och riddarhusnummer: nr 1284 är den äldre adliga ätten, medan nr 287 är den friherrliga gren som uppstod genom upphöjelsen 1771. Båda tillhör samma Rappesläkt.

Det mest karakteristiska motivet i Rappeättens vapen är den svarta stegrande hästen, som förekommer både hos adliga ätten Rappe nr 1284 och den friherrliga ätten Rappe nr 287.

Hästen är sannolikt ett exempel på talande heraldik, eftersom det tyska ordet Rappe betyder svart häst. Vapnet knyter alltså visuellt an till själva släktnamnet.

Den svarta hästen finns redan i Heinrich Rappes sköldebrev från 1675 och har sedan dess varit släktens tydligaste heraldiska kännetecken.

Ja. Rappesläkten kom under 1700-talet att räknas till den svenska högadeln, även om inte alla grenar var betitlade.

Den äldre adliga ätten Rappe nr 1284 var ursprungligen en obetitlad adelsätt. År 1778 uppflyttades ätten i Riddarhusets andra klass, riddarklassen, som tillsammans med herreklassen (friherrar och grevar) utgjorde högadel.

Redan 1771 hade dessutom bröderna Christopher Johan och Thomas Carl Rappe upphöjts till friherrar. Deras gren introducerades 1776 som friherrliga ätten Rappe nr 287 och tillhörde därmed den betitlade högadeln.

Rappesläkten omfattar således både obetitlad högadel genom riddarklassen och betitlad högadel genom den friherrliga grenen.

Ja – i allra högsta grad. Om man med Rappesläkten menar alla genealogiska ättlingar till Heinrich Rappe finns i dag ett stort antal efterkommande genom både mans- och kvinnolinjer.

Även namnet Rappe fortlever, dels genom den friherrliga ätten Rappe nr 287, dels genom borgerliga namnbärande grenar av släkten.

Mer komplicerad är frågan om adliga ätten Rappe nr 1284. Riddarhuset lämnar fortfarande öppet att ätten möjligen kan fortleva i USA. Rappeska släktföreningens egna undersökningar talar däremot för att nr 1284, i Riddarhusets snävare genealogiska mening, är utslocknad – alltså att det inte längre finns några kända legitima agnatiska ättlingar som tillhör just denna introducerade ätt.

Den agnatiska Rappesläkten fortlever däremot genom friherrliga ätten Rappe nr 287, som är en upphöjd gren av samma släkt.

Rappesläkten är alltså långtifrån utdöd; det är endast frågan om nr 1284 som särskild introducerad ätt som är osäker.

Ja – med ett mycket stort antal av Europas historiska kunga- och kejsarhus.

För en svensk läsare är det kanske mest närliggande att Rappeättlingar genom sina medeltida anor är genealogiskt besläktade med de nordiska och brittiska kungahusen. I antavlan återfinns kungar och furstar från äldre danska, norska, svenska, engelska och skotska dynastier.

Ser man längre tillbaka blir nätverket betydligt större. Bland Rappeättens förfäder finns Karl den Store, och genom de stora karolingiska, kapetingiska och högadliga släktnätverken förgrenades dessa anor över stora delar av Europa. De kapetingiska kungarna av Frankrike bands genom äktenskap samman med bland annat Brabant, Artois, Bourgogne, England och det tysk-romerska rikets furstehus, och förbindelserna fortsatte vidare mot Central- och Östeuropa.

I Rappeättens antavla återfinns därför direkta förfäder bland bland annat Frankrikes kungar, de polska Piastarna, de ungerska Árpáderna och de östromerska kejsardynastierna Komnenos och Angelos. Genom korstågstidens äktenskapsnätverk sträcker sig släktförbindelserna dessutom vidare till Bysans, korsfararstaterna och Mindre Asien.

Det innebär naturligtvis inte att Rappeätten själv är ett kunga- eller kejsarhus. Men genealogiskt ingår släkten i samma omfattande dynastiska nätverk som Europas furste-, kunga- och kejsarhus. En Rappeättling kan därför vara släkt med dagens europeiska kungafamiljer samtidigt som antavlan går tillbaka till kungar, furstar och kejsare från stora delar av det medeltida Europa.

Den som härstammar från Rappe har adlig härkomst. Om personen själv ska betecknas som adlig är däremot en definitionsfråga.

Det är viktigt att skilja mellan genealogisk härstamning och institutionell ättetillhörighet. Ett kvinnligt led förändrar inte det genealogiska faktum att någon härstammar från en adelsätt. Däremot kan olika regelsystem bestämma vilka efterkommande som formellt ska räknas till själva ätten.

I dagens Sverige finns ingen offentligrättslig adelsstatus. Sedan 2003 är Riddarhuset en privaträttslig organisation. Dess regler avgör därför vilka personer Riddarhuset genealogiskt räknar till en introducerad ätt, inte någon statligt fastställd fråga om vem som i allmän eller historisk mening är adlig.

Inte ens inom Riddarhusets eget system är släkttillhörighet eller upptagande i Adelskalendern liktydigt med personlig adlig värdighet. I de så kallade § 37-ätterna, adlade enligt 1809 års regeringsform, är endast huvudmannen adlig. Övriga släktmedlemmar kan redovisas i Adelskalendern och stå i successionen utan att själva inneha adlig värdighet.

Historiskt har dessutom mycket olika principer tillämpats. I Champagne, som finns representerat i Rappeättens antavla genom grevarna av Blois och Champagne, förekom noblesse maternelle eller noblesse utérine, där adlig kvalitet kunde förmedlas genom modern. Äldre fransk rätt kände även bâtards nobles, där utomäktenskaplig börd inte nödvändigtvis bröt den adliga statusen.

Även det äldre svenska frälset var mindre strikt bundet till manslinjen. Under medeltiden kunde namn, vapen och släktidentitet förmedlas genom kvinnor. Hård af Segerstad nr 17, som förekommer i Rappeättens antavla, är ett tydligt exempel: dess stamfäder upptog Hård-namnet från moderns släkt.

Med den tidigmoderna riddarhusordningen från 1626 formaliserades den svenska adeln successivt efter en striktare agnatisk princip. Det är denna modell Riddarhuset fortfarande använder. Ett kvinnligt led bryter därför tillhörigheten till den introducerade ätten enligt Riddarhusets system – inte den genealogiska härstamningen.

För Rappesläkten innebär detta att friherrliga ätten Rappe nr 287 är samma agnatiska Rappesläkt, medan många kognatiska Rappeättlingar i stället tillhör andra introducerade ätter, exempelvis Virgin nr 1848, Liljenstolpe nr 2151 och friherrliga ätten Löwen nr 276.

Riddarhusets agnatiska princip är alltså en regel för transmission och ättetillhörighet, inte en universell eller tidlös definition av adlig härkomst. Andra historiska system har dragit gränsen på andra sätt.

Det mest precisa svaret blir därför: den som härstammar från Rappe har adlig härkomst. Om personen dessutom ska betecknas som adlig beror på vilket historiskt eller genealogiskt regelsystem man använder.

I vissa fall, ja. Svensk personnamnlag gör det möjligt att återta ett efternamn som har funnits i den egna släkten. För ett äldre släktnamn krävs normalt att namnet har förekommit i ens raka uppstigande led i minst två generationer och att någon som bar namnet finns inom fyra generationer, räknat från ens föräldrar.

Det innebär att många närmare kognatiska Rappeättlingar kan ha rätt att ta Rappe som efternamn, medan den vars Rappehärstamning ligger flera hundra år tillbaka inte automatiskt får göra det enbart på grund av släktskapet. Den som har rätt till namnet kan också låta det ingå i ett dubbelt efternamn, med eller utan bindestreck.

Det finns även andra lösningar. Nya mellannamn i äldre juridisk mening kan inte längre förvärvas, men man kan exempelvis ansöka om Rappe som förnamn. Det är juridiskt en annan typ av namnförvärv, men inte någon självklar genväg: förnamn med tydlig efternamnskaraktär kan nekas, och en sådan ansökan prövas individuellt. Detta kan särskilt bli aktuellt för etablerade och ovanliga släktnamn som Rappe.

Att genealogiskt härstamma från Rappesläkten och att enligt personnamnlagen ha rätt att bära Rappe som namn är alltså två olika frågor. Det finns samtidigt flera sätt att låta släktanknytningen komma till uttryck i sitt officiella namn.